Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
En dag kom far hem från ett husförhör i Halltorp. Han hade
med Sig en 15 eller 16 års pojke, som såg underligt skygg
och förvildad ut. Den stackars pojken hade aldrig vetat om
några föräldrar, han hade ”gått på socknen” så länge han min-
des. Vid husförhöret sade den bonde, som sist haft honom i
gården, upp honom, och ingen var hågad att låta’ honom skri-
vas hos sig. ”Då får du väl komma till mig, Kalle”, sade far,
och så blev Kalle dräng i vårt hem och en trogen och tillgiven
tjänare: "Men en dag kom Kalle och sade — han var alltid gan-
ska ordknapp: ”Nu kan jag inte stanna här längre, för nu ska
jag ge mig ut på den blå mossen”, och så gick han till sjöss.
Han var ute i åtskilliga år, men kom längre fram tillbaka och
blev dödgrävare i socknen.
På den tiden bestod tjänarnas lön av ”persedlar” och en
mindre summa penningar. En tjänarinna kunde få 15 å 30 kro-
nor om året ”i pengar”, men så skulle hon ha en eller två bom-
ullsklädningar och en ullklädning, ett eller två förkläden, ett
eller två lintyg, garn eller ull till 1 par strumpor, en huvudduk
av bomullstyg och en näsduk, två par kängor och ett par skor.
En dräng fick något mera pengar samt arbetskläder, skjortor
och skodon. Allt tyg, som gavs i lön, var vävt i gården. Soc-
kenskomakaren kom en gång om året med gesäll och lärpojke
> till gården och stannade några veckor. Då gjordes skodon åt
hushållet. Mäster Svenssons kängor voro välgjorda och ba-
stanta, men inte svävade man ljudlöst fram i dem. Fick man
någon gång ett par svarta tygkängor, så ansågs det för en oer-
hörd lyx.
Trots den ringa penninglönen var det ej ovanligt, att drängar
och pigor hade en liten sparpenning å några hundra kronor
på banken. Man fick ju i hemmet vad man behövde, och man
hade inga tillfällen att förstöra sina pengar annat än på mark-
naden. I våra socknar höllos ej några marknader, men mark-
naderna i Kalmar, i Nybro och i Rockneby voro svåra frestel-
ser. Vid ett sådant tillfälle kunde man — ”om man hade det
laget” — förstöra sina dyrt förvärvade slantar på smetiga läc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
