Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
Maria red och Josopp ledde
”Ledde du en krok?” —
”Joran bet mig”. —
Då steg Maria å och satte sig på en sten
Och blåste med sin ånne
Och viftade med sin ten.
”Det skall vasken bli värk eller vånne”.
Storanna var fatalist. ”Som det är utsett, så blir det.”
Hon hade mycket bestämda åsikter om åtskilligt. Teater och
romaner ansåg hon för syndens styggelse. Skådespelare, ”tock-
na där komedianter”, voro enligt hennes åsikt kanske inte pre-
cis bovar, men nog hövdes det en kristen människa att taga
sig i akt för slika Belials män.
”Kära barn, det är väl inte en romanebok hon läser?” frågade
hon oroligt, då hon ansåg, att man alltför träget hängde näsan
över boken.
Sammel-Ida var i flera år kammarpiga, husa heter det nu.
Hon var en ganska egendomlig människa, mycket duglig i sitt
arbete, men häftig i sina känslor, ibiand glittrande glad, en
annan gång oändligt bedrövad. Ingen kunde som hon berätta
sagor och spökhistorier, mest i den hemska genren. Hon kunde
också sjunga: Mossbelupen hydda, I en mörk oändlig skog, och
sånger ur Mose-Lamm. Den boken kände hon väl till. Skol-
mästaren i hennes hemsocken hade åtskilligt att uträtta vid sidan
av undervisningen. Ibland var det ett angeläget arbete i träd-
gården. Då satte han barnen att sjunga en sång i Mose och
Lambsens visor. T. ex. ”Den trogna själens samtal med Jesu”,
82 strofer, eller ”Ett gyllene A. B.C.D.”, som har 27 långa
strofer. När nu skolmästaren arbetade i sin täppa, kunde han
kontrollera, att också eleverna ägnade sig åt nyttig verksamhet:
Efter Sammel-Ida kom den vackra Ida från Elsebo, som gifte
sig med rättaren Pettersson. Jag ser honom plöja med den stora
rödbrokiga oxen, som hette Måselund, och hans bruna kamrat.
Johan Andersson från Nantorp hette stalldrängen. Han älskade
hästarna och skötte dem utmärkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
