Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
duglig husmor som min mor kunde på många sätt variera den
enkla kosten, som alltid var omsorgsfullt tillagad. Man hade
också nästan alltid god tillgång på mjölk och smör. Men då
flera kor vintertiden ”stodo i sin”, kunde det bli besvärligt även
med dessa nödvändiga ting. Det hände emellertid allt som
oftast, att en bondhustru kom till prästgården med en gåva av
mjölk, smör, kalvstek eller en ostkaka, och det blev en välkom-
men hjälp. En präst skall vara en god gästgivare, säger Paulus,
och gäster av alla slag fick man taga emot och förpläga, så
gott man kunde. Det var församlingsbor och utsocknes umgän-
gesvänner, men det var också personer av det ”farande folket”,
vandrande gesäller och tiggare. Alla skulle ha mat, och många
måste också härbergeras över en natt åtminstone. Värst var
det under nödåren 1868 och 1869. Den tiden brände sig in till
och med i barnens minne.
Tidigt på våren 1868 kom en dag från öster en svärm av in-
sekter, folket kallade dem fyrvingar. ”Gud hjälpe oss”, sade
korporal Skön, som tillfälligtvis var i prästgården, ”det här
varslar torka och oår”. Och torka blev det. Solen gick upp varje
morgon på en strålande klar himmel och ned varje kväll som en
hemsk röd eldkula. Inte en droppe regn föll på hela sommaren.
Allt torkade bort, djur dogo av törst. I prästgårdens djupa
brunnar fanns vatten, och mot slutet av sommaren måste många
sockenbor där hämta vatten åt sina kreatur. Och så kom vin-
tern med hunger och nöd. Men ännu mera fasansfullt blev nästa
år, 1869, då det också blev missväxt. Den vintern kommo hela
familjer ned från skogsbygden och gingo från gård till gård.
Många voro barmhärtiga och gåvo, så länge de kunde, men
det fanns bondgårdar, där man bommade för den stora inkörs-
porten i ladugårdslängan, man kunde inte och ville inte taga
emot de tiggande skarorna.
Denna vinter blev för mina föräldrar mycket bekymmersam.
Det var god och djup jord på prästgårdens ägor, och därför
hade det där blivit litet säd, men det var långt ifrån tillräckligt
att dela med sig av, bröd kunde ej givas åt de hungrande stac-
kars människorna. Men min mor fann på råd. Hon hade i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
