Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
Andersson brukade vara glad, när man slapp möta bönder från
Bäckebo. ”Bäckebo-dasar’, som de kallades, voro kända för sin
vildhet. På den tiden fanns det krogar här och där utefter lands-
vägarna, ökänd var t. ex. Galgekrogen. Hade en man på mor-
gonen styrkt sig till stadsresan med ett par ”färdknäppar”, och
förfriskade han sig sedan med brännvin här och var under fär-
den, så var han inte behaglig att möta, där han for fram i sick-
sack utåt vägen under skrål och piskrapp på hästarna. Bäckebo-
borna ansågos särskilt besvärliga, därför att de brukade köra så,
att deras åkdon slängde emot de mötandes vagnar och förstörde
hjulen på dessa, eller kommo vagnen att välta.
Bland de gående, som man mötte, lade man särskilt märke
till de vandrande gesällerna med skinnränsel på ryggen och
knölpåk i handen. Ibland kom en gumma med ett knyte på
huvudet och en grov stickstrumpa i händerna. Den stickade
hon oavbrutet på under vandringen.
Vid vägkanten kunde man få se en stor hög av ris och kvistar.
Där hade någon kört ihjäl sig eller blivit mördad. Den, som
färdades där förbi, brukade lägga en kvist på högen. Vår kusk
gjorde det alltid, då han var ensam, men pastorn tyckte inte
om det, så nu fick det vara. Men inte var det riktigt bra att
låta bli, man kunde få följe med gasten, och då dröpo hästarna
av svett och drogo av alla krafter, men åkdonet tycktes knappast
flytta sig. Körkarlen måste då stiga av och ställa sig framför
hästen, så att han kunde se över skjutsen mellan dennes öron
och så kasta en kniv mellan öronen längs ryggen på hästen över
lasset. Stål hjälper mot ondskans makter. Vid Dörby stannade
vi en stund för att låta hästarna pusta och få en kaka bröd var.
Det var också skönt att få räta på benen när man suttit stilla
så länge. Sedan bar det av igen, och nu undrade vi barn, om
man inte snart kunde se Knapegårdens två ekar lyfta sig i fjär-
ran som ett par gröna, runda kullar över de andra trädkronor-
na. Det dröjde visserligen länge ännu, innan vi kunde se dem,
men det var mycket roligt att speja efter dem. Då och då som-
nade man för att om en stund yrvaken fråga, om vi inte snart
voro framme.
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
