Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
var det viktigaste enligt vår dräng Johans mening, fortsatte vi
resan norrut. Ofta börjades färden en klar, vacker sommardag
vid sju- eller åttatiden på morgonen. Jag var förtjust, när jag
fick sitta på kuskbocken och språka med Johan och se på de
vackra, präktiga hästarna, vilka så gärna ville sträcka ut, utvila-
de, som de voro. Men de höllos till ordningen — jämn lunk — av
Johans kraftiga nävar. ”Det blir en lång dag, de ha fem mil att
gå med den tunga vagnen, det är inte värt, att de trötta ut sig i
början”, sade Johan.
Det var dock inte bara hästarna, som jag intresserade mig
för. Kuskbocken var en bra utsiktsplats. Det var roligt att taga
reda på namnen på byar och gårdar, som man åkte förbi. Sär-
skilt intresserade jag mig för soldattorpen, som man kände igen
på den vita, hjärtformiga sköld med regementets namn och sol-
datens nummer, vilken vanligen var fäst på stugans gavel. Både
min farfars farfar och min morfars farfar hade varit soldater
och bott i ett sådant torp. Vid Pata går landsvägen nära Kalmar
sund, och man njöt där av de svala fläktarna från havet. Sedan
man passerat Pataholm, böjer vägen av mot väster. Man skymtar
huvudbyggnaden på det stora Rappeska godset Strömsrum, och
snart är man framme vid Ålems gästgivaregård. Där brukade
vi rasta ett par timmar och vederkvicka oss med den härliga mat-
säck, som mormor utrustat oss med. Vi barn hoppades, att i mat-
säckskorgen skulle finnas plättar med hallonsylt, och detta hopp
sveks ej.
Efter denna rast bar det åter av. Vi färdades nu en bit genom
Alsteråns ådal, och sedan gick vägen genom skog långa sträc-
kor. Vi voro nu inne i Handbörds härad. Det var i de stora sko-
garna i Handbörd, som de beryktade stortjuvarna Lassemaja
och Löf långa tider hade dolt sig. Man kunde på deras tid —-
början av 1800-talet — på vägen genom skogen möta en mycket
lång kvinna, som bad att få följa med på skjutsen. Då var det
inte rådligt att säga nej, även om man var säker på att den långa
kvinnan var Lassemaja själv, vilken ofta brukade kläda sig i
kvinnokläder. Ett vallhjon kunde djupt inne i skogen vid sökan-
det efter ett vilsegånget djur händelsevis råka på stortjuvens till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
