Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
ovansida. Utom runorna och en majuskelinskrift, begränsad
av två små kors, har hällen inga prydnader. Dess mått äro:
längd 170 cm., bredd vid huvudänden 78 cm., bredd vid fot-
änden 61 cm. och tjocklek 414 cm. Inskriften löper inom en en-
kel ’ram parallellt med stenens fyra kantlinjer. Ristningen "vid
huvudänden är utförd med majuskler, medan i övrigt det hel-
stungna runalfabetet använts. En del märkliga runformer äro
dock att anteckna. Runan för z har formen av ring med uppstå-
ende stapel och d-runans stigning är i form av ett litet streck
anbragt i ändan av bistaven, vertikalt mot denna. Märkligt är
bruket av två olika n-runor. Man vet, att det nordiska fornsprå-
ket hade åtminstone två olika n-ljud, ett supradentalt (tjockt)
och ett dentalt ("tunt’). För dessa olika n-ljud gäller enligt A.
Kock följande regel: ”De voro såsom långa icke supradentala.
Såsom korta voro de icke supradentala — alltså dentala (förf.
anm.) — 1) i framljud, 2) i omedelbar förbindelse med dental,
utom när de efterföljdes av ett s. k. dentalt ljud, med vilket de
sammanstött först efter samnordisk synkopet), 3) efter vokal
med infortis; annars var kort n supradentalt.”
Härmed harmonierar Uknainskriften fullständigt. Dess forn-
svenska parti brukar stunget n (här återgivet med N) med valör
av dentalt n-ljud, icke stunget n (här återgivet med n) med valör
av supradentalt n-ljud. Förut har man endast känt till några
enstaka runinskrifter, som skilt de båda n-ljuden i språket. Dessa
inskrifter ha samtliga varit avfattade på forngutniska, den nu-
varande gotländskans moderspråk. Uknahällen är — mig veter-
ligen — den enda fastlandssten, som i sin inskrift håller i sär
fornspråkets olika n-ljud.
Runorna äro huggna med ett mycket spetsigt verktyg. De
äro jämnt formade, men stavarna ibland hårfina. Dock lämnar
läsningen ingenstädes rum för tvivel.
1) D.v.s. den företeelsen, som inträffade på gränsen mellan urnordisk
och fornsvensk (respektive forndansk, fornnorsk och fornislänsk) tid och
bestod däri, att alla vokaler i svagtonig ställning föllo bort, samtidigt som
de i vissa fall åstadkommo en förändring i föregående stavelses vokal-
ljud (omljud?).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
