Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
gick landet och varom det heter i brev av 1843: ”utsikterna för alla /
järnbruk äro högst jämmerliga och mest för dem, som äro grundade
på köptackjärn, och intet kan säljas, icke ens för underpris, ty utlän-
ningen behöver icke järn” — om icke bruksdriften ovidkommande
händelser inträffat. Förenämnda uttalande hade nog föranletts av den
stegring i tackjärnspriserna, som just detta år inträtt, då denna råvara
å kaj i Västerås måste betalas med 13 åa 14 rdr bko mot 1115 a 1215 3
rdr per skpd föregående år. Till dennna tråkighet kommo ett par
andra bekymmer, i det att en större kund och gäldenär, handelsfir-
man Kinberg och Jacobsson i Kalmar, samma år inställde sina betal-
ningar, varigenom bruket gjorde en förlust på 3,870 rdr bko och dess- -
utom att det uppenbarades, att bruksinspektoren av anförtrodda
medel förskingrat 4,062 rdr bko, varav dock 993 rär kunde återvin-
nas. Motiv för pessimism fanns således, och dels på grund av förlus-
terna, dels i följd av depressionen kunde ej undvikas, att tioårsperio-
dens driftsresultat kom att uppvisa en förlust på c:a 1,800 rdr bko.
Under nästföljande tioårsperiod, 1848—58, hade bruket, såsom
förut är omnämnt, två chefer, Ture Hildebrand i Borgholm och Carl
Aug. Fehr i Stockholm, den förstnämnde i egenskap av förmyndare
för Isac Hildebrands yngsta dotter och den senare såsom äkta make
till äldsta dottern. Som disponenternas ställföreträdare vid bruket
tjänstgjorde inspektorerna: G. Sahlin (anställd år 1842) till 1849,
C.A. Dufva till 1856 och därefter P. W. Sjöstedt
Brukets tackjärnsuppköp ökades från 322 skpd i genomsnitt under
åren 1838—-48 till 448 skpd och stångjärnssmidet likaså från 394 till
437 skpd. Såsom härav framgår, överskred smidet sålunda den lov-
givna kvantiteten, 300 skpd, och torde det varit från och med år 1841
som så mera permanent började bliva förhållandet. Ehuru detta icke
ledde till någon påföljd, oaktat bergmästaren och även Bergskollegium
därom icke voro okunniga, så verkade medvetandet härom oroande
på disponenten. Det torde därför för honom hava känts som en lätt-
nad, när 1846 års riksdag fattade sitt synnerligen viktiga beslut om
näringsfrihet, vilket för järnbrukens vidkommande medförde rätt till
oinskränkt smide, dock först efter anmälan därom till Bergskollegium.
Någon sådan ingavs av Flerohopps bruk, egendomligt nog, icke förr än
år 1855. Det var alltså nödvändigt att vidtaga denna åtgärd, om man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
