Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
utlämna den åtrådda varan, så tror han, att den behövs till annat |
ändamål än till invärtes bruk för karlarna. Av jungfrun får Kämpe
en spillkum, och då hon frågar, hur mycket han skall ha, så blir sva-
ret: ”Häll fullt!” vilket blev i trakten till ett ordstäv i likhet med
båtsmansuttrycket ”Kör i vind!” sa’ Blomster.
Olaus Gröning i Bjärby var sin sockens ”Löpar-Nisse”. Mer än nå-
gon annan båtsman kunde han berätta om sina resor och äventyr på
långt avlägsna hav. Stodo alla andra, kommendörkaptener ned till
menige man, rådlösa och väntade säker undergång, så var det Grö-
ningen, som klarade allt! ”Och så kom vi så långt ner sör ut, så vi
va ända nere vi ”Filipperna’, men då tog masttoppa emot molna, men
då va de allt Gröningen, som röt te gubben, att nu vänder vi om, innan
de blir för sent och skuta blir hängens i flackmolna. Och då la han
om rodret och sty’rd mot norr.” Gummorna vid bordet gapade med
munnarna och vaggade med sina överkroppar.
Men ett verkligt äventyr här hemma var Gröning med om. Det
var en stormig höstdag, som Gröning gett sig ut för att bärga sina
sillgarn. I allmänhet sättas sillgarnen omkring 10 km. ut till havs och
med de lätta odäckade båtar, man då använde, kunde en sådan färd
bli till en lek med döden. Ut till sillgarnen gick det med fart, men vin-
den slog icke om efter Grönings beräkning utan tilltog i stället i
styrka. Hans lätta nötskal till båt kastades upp med svindlande fart
på vågkammar, höga som Janssons lada i Bjärby, för att sedan sjunka
ner i djupet. Garnlätena såg han några sekunder i förbifarten men
att få tag i dem och hålla båten stilla hade varit döden. Det gällde
bara att passa båten. Novemberdagens skymning övergick till mör-
ker, och det sista han såg av sin hemö var Kapelluddens Ijusknippen,
som mer och mer försvunno bakom vattenbergen. Det var väl för
Gröning att han hade sin fårskinnspäls och sina skinnbyxor på sig, ty
eljest hade han stelnat av köld. Båten höll, och Gröning, som hade
focken tillsatt, ”stötte” sin farkost, så den ej blev uppslukad av vå-
gorna. Framåt morgontimmarna hade han Hoburg på styrbord och
efter ännu några prövande timmar landade han välbehållen på Got-
land. Men han skrev icke hem, och någon lägenhet för honom att
komma hem yppades ej. Först på våren så uppenbarade Gröningen sig
igen i hembyn till allmän uppståndelse. Ty att han omkommit under
stormnatten, hade man tagit för givet, så att tacksägelse hade hållits
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
