Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
som de ock antogo större dimensioner, i den vägen nästan
tangerande det högsta tillåtna. Dock blefvo aldrig dessa spännbucklor
sådana jättespännen, som man kan få se bland folkvåndringstidens
bågspännen. Ett sådant, antagligen det största i Norden, är det s.k.
Daleimspännet, som förvaras i Kristiania museum. Det är nära 1/4
meter långt. Men det är på samma gång ett praktsmycke: förgylldt
silfver med nielloinläggningar samt i öfrigt synnerligen rik ornering.
De ovala spännena, som äro en rent nordisk fornsakstyp,
förekomma dock ganska ojämnt på den skandinaviska halfön. Så äro
de funna i obetydligt antal i det område, som bildas af de svenska
landskapen Värmland, Närke, Västergötland, Dal och Bohuslän samt
Smålenene i Norge. Talrikast förekomma de i Småland och i
synnerhet på Öland Märkligt är då, att de nästan saknas på det
närbelägna Gotland, som annars har en så utomordentligt rik järnålder.
Där hittas i stället i stor mängd två andra slags spännbucklor,
”nämligen dels ”runda”, dels ”djurhufvudformade”, hvilka annorstädes
nästan totalt saknas. Äfven i fråga om andra fornsaksformer från
den senare järnåldern företer Gotland en bestämd olikhet med det
öfriga Sverige. Orsakerna till denna särutveckling hos ”gutarne”,
som kan spåras från tiden omkr. 500 e. Kr., äro ännu ej utredda.
De ovala spännbucklornas utveckling visar i många fall likhet
med den antagligen samtida utvecklingen af de nyssnämnda
gotländska runda spännbucklorna. Båda hafva uppkommit ur en liten
enkel typ, de ovala ur de förutnämnda små kupiga, aflånga; och de
gotländska ur ett litet rundt spänne med mycket låg kant, hvilket
sistnämnda tyckes hafva varit gemensamt för nästan hela den
germanska världen”). Båda voro först ”enskaliga” men blefvo
sedermera ”dubbelskaliga”, d. v. s. för att åstadkomma större
praktverkan fäste man en i genombrutna djurslingor praktfullt utarbetad
öfverskolla ofvanpå en annan slät, förgylld skolla, vid hvars
undersida nålen var fist mellan två uppstående flikar. I fynden
förekomma de små enskaliga en och en, då däremot de större
dubbelskaliga vanligtvis hittas parvis.
Mot slutet af vikingatiden, då smaken försämrades både ifråga
om formgifningen och isynnerhet med afseende på orneringen, har
man ånyo återgått till det enskaliga spännet. Och de förut använda
rika djurslingorna, som visserligen ibland kunna vara ganska svåra
”) Vitterhets- Iistorie- och Antiqvitets-Akademiens Månadsblad,
II (1873), sid. 190.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
