Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
brunnen; endast ett hus stod kvar. För danskarne medförde stadens
brand visserligen stora olägenheter — de hade, som nämndt, stora
förråd samlade där, och dessa hade blifvit lågornas rof —, men de
sutto kvar i sitt läger och väntade dagligen förstärkningar både till
Jands och sjös, under det att Karl IX redan hade dragit till sig
nästan allt, hvad i den vägen stod att få.
Hufvudorsakerna till den för svenskarne olyckliga utgången af
denna strid äro redan i det föregående antydda (sid. 89 -90). Till dem
skulle kunna läggas, att Karl IX aldrig varit någon fältherre och
än mindre blef det på gamla dagar, då hans kraft dessutom var
bruten af sjukdom. Visserligen anses icke heller Kristian IV
särskildt framstående på detta område, men han hade stort personligt
mod och en ovanlig förmåga att råda bot på förvirring och rycka
de tvehågsne med sig, och det visade han kanske mer än någonsin
i det nyss skildrade slaget vid Kalmar; ja, den ofta anförde danske
författaren påstår till och med, att Kristian IV vid Kalmar vann
ett namn bland Danmarks störste härförare.
Så snart det var möjligt att komma fram inom stadens murar,
uppkastade konung Kristian genast några jordverk framför portarna
samt besatte med några kompanier fotfolk platsen omkring kyrkan.
För att förekomma vidare anfall på lägret från slottets sida utstacks
från St Eriks skans en graf ned till sjön. Från Karl IN ankom
samma dag ett bref till hertig Georg och Breide Rantzau med
begäran om tillstånd att begrafva sina stupade. Brefvet börjar med
hälsningen: ”Vår gunst efter lägenheten ete” Att denna icke var
stor, kan man med kännedom om Karl IX:s karakter väl tänka sig.
Senare på kvällen samma dag, den 18 juli, kom den danske
riksmarskens fotfolk sjöledes från Kristianopel, omkring 1,000 man
värfvade tyska och nederländska knektar. Dessa trupper fördes genast
in i staden och uppställdes där till angrepp på löpgrafvarnu
framför slottet, hvilka ännu innehades af de la Villes folk. Den öfriga
danska hären besatte förskansningarna kring lägren för att skydda
dessa mot en möjlig ny stormlöpning från svenska sidan. På slaget
tolf vid midnatt ljöd ett kanonskott såsom signal till anfallet mot
löpgrafvarna. Med anförarne i spetsen störtade sig danskarne öfver
dessa. De la Ville blef redan i början af striden sårad oeh måste
låta föra sig in på slottet. En stor del af hans folk sökte samtidigt
sin räddning öfver den nedfällda vindbryggan. Men, då man på
slottet fruktade, att danskarne i mörkret och förvirringen skulle
tränga in på samma gång som de flyende knektarne, uppdrogs
vind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
