Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dd
hären, och, då lågorna snart slogo i höjden från den brinnande
staden, där soldaterna hade all sin egendom förvarad, skyndade
många att lämna sin plats och bege sig in i staden. » Då är det
Kristian IV, som räddar situationen. Ofverallt där faran var störst,
var han själf närvarande. Med hotelser om ögonblickligt dödsstraft
dref han soldaterna tillbaka till deras plikt. Han förbjöd strängt
hvarje försök att släcka elden, och detta ehuru han hade stora
förråd samlade i staden — all kraft skulle användas på fiendens
bekämpande. Mot de la Villes folk i lägret fördes de närmaste
reserverna under Peder Basse och Sören Bugge”) och snart var faran
från det hållet undanröjd. De flesta af angriparne nedhöggos, och
endast några få räddade sig genom lönporten in på slottet; vid
detta tillfälle återtogo danskarne batteriet och löpgrafvarna vid
stranden. Ungefär samtidigt synas de svenska stormkolonnerna hafva
dragit sig tillbaka från lägrets front.
Endast i staden pågick ännu striden. Här hade de 1a Ville
fått förstärkningar, som sannolikt blifvit landsatta vid skeppsbron,
och understödd af dessa bröt han åter fram mot portarna. Karl
”IX och Gustaf Adolf kommo själfva med för att uppmuntra de sina.
Å danskarnes sida stupade väl Godske Alefeld, och hertig Georg och
Joakim Bäölow blefvo sårade, men konung Kristian och Gert
Rantzau, som nu fått fria händer i lägret, skyndade i stället in i staden
+ för att där taga ledningen. Striden utkämpades därpå någon tid
under konungarnes ögon, men slutligen tvungos båda parterna af elden
att draga sig tillbaka: danskarne till vallen och portarna, svenskarne
till löpgrafvarna framför slottet. Så slutade den blodiga striden om
Kalmar den 17 juli 1611.
De ömsesidiga förlusterna uppgifvas af samtida författare högst
partiskt. Senare författare (t. ex. Larsen) anse, att åtminstone en
sjettedel af de deltagande trupperna stupat. Å danskarnes sida blef
Godske Alefelds regemente värst åtgånget, å den svenska ledo de
engelska och irländska knektarne under de la Ville den största
förlusten. Stridens utgång blef för svenskarne i hög grad olycklig.
Karl IX hade icke kunnat fördrifva danskarne ur deras läger ej
heller återtaga staden; endast löpgrafvarna framför slottet stannade
tills vidare i hans händer. Staden var för öfrigt fullständigt
ned
5) Sören Bugge hade öfvertagit befälet öfver ett kompani af
konungens regemente efter den vid stormningen den 27 maj stupade Kasper
Mildnitz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
