Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
engelska fot och tum, till Danmark i danska mått, till Frankrike i meter
0. S. v. En tid hade pappa både såg och hyvleri på Drag, som drevs av loko-
mobil.
Utlastningen var emellertid besvärlig, då fartygen på grund av sitt djup-
gående ej kunde gå in till lastbryggan vid Drag utan måste ankra strax utan-
för den s. k. Kojholmen (den yttersta av de tre holmarna i inre Dragsviken
— jag räknar då ej den som ligger alldeels intill södra inloppet till kanalen)
på vilken en del skutor även fick lossa ballast vid ankomsten. På Kojholmen
fanns på den tiden också ett sjömärke, ganska omotiverat f. ö., enär inseg-
lingsleden till Drag var fullständigt utprickad. Emellertid var det endast
de mindre segelfartygen, i regel skonertriggade, de som seglade på Danmark
och Tyskland, som kunde taga in full last vid Kojholmen. Större fartyg såsom
briggar, skonert- och barkskepp, vilka seglade på England, kunde vanligen
endast taga in rumslasten vid Kojholmen. Sedan fingo de flytta ganska långt
ut i sundet i sydostlig riktning från Kojholmen räknat, och utlastningen blev
då ännu besvärligare. Virket transporterades ut till fartygen på flottar eller
i pråmar, vilka i regel ”varpades” ut, vilket tillgick så, att ett ankare eller
en dragg, vid vilken var fastgjord en grästross, roddes ut från pråmen så långt
trossen räckte, varefter ankaret fälldes. Trossen halades därefter in av ar-
betare på pråmen, varefter samma manöver upprepades tills pråmen eller
flotten kommit längs långsidan av fartyget. Vid lämpliga vindar hände det,
att ett båtsegel riggades upp på pråmen för att hjälpa upp farten. När far-
tygen lågo vid Kojholmen, bogserades pråmarna ofta ut med roddbåt, men
lågo skutorna längre ut, var detta vanligen omöjlig på grund av sjögången.
Var sjöhävningen svår, måste f. ö. en man nästan ständigt stå och pumpa, då
pråmarna alltid voro djupt nerlastade. Bogserbåtar hyrde pappa någon gång,
särskilt när någon ångare låg vid Drag och lastade, men detta förekom sällan,
och i regel fick man reda sig med varpning eller åror.
Då och då hyrdes småskutor, jakter, som voro så pass grundgående att de
kunde ligga vid lastbrygga och ta in last. Dessa seglade sedan ut lasten till
de större fartygen, som lågo vid den yttre ankarplatsen vid varvet. Detta
skedde när sjöfarten var livlig och det var svårt att hinna med att varpa ut
last till alla fartygen. En av de småjakter, som seglade på detta sätt var
”färjen”, d. v. s. färjan mellan Stora Rör och Revsudden; som färja hade den
då för tiden icke mycket att göra och därför var dess befälhavare, gubben
Björnlund, glad att få sysselsättning vid Drag.
Som pojke följde jag ofta med på pråmresorna till den yttersta ankarplat-
sen i närheten av varvet. Det gällde alltid att varpa ut en lastad pråm och så
hem igen på samma sätt med en tom pråm. En sådan resa tog vanligen större
delen av dagen i anspråk, och alla hade därför matsäck med, vilken avåts, så
snart pråmen kommit längs sidan av fartyget. Arbetarna tyckte alltid bra
om att ”Patrons son” följde med på resan, väl ej så mycket för det arbete han
presterade utan fastmer därför att de visste, att pappa alltid skickade med
en liten flaska brännvin, så jag fick bjuda arbetarna en sup till maten.
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
