Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
jande: »Vid bedömande av denna fråga har man att taga hänsyn till,
att nu avsedda arbetare i regel hava att utföra ett jämförelsevis
tungt arbete, ofta under klimatiskt ogynnsamma förhållanden, och
att det därför icke sällan förekommer, att arbetarna i förtid få sina
krafter nedsatta. Hittills har — under förutsättning av viss
tjänstetid — åtminstone under senare år pensioner beviljats vid
uppnådda 55 levnadsår utan utredning angående vederbörandes
arbetsförmåga. Det torde icke föreligga skäl, att i detta hänseende
försämra arbetarnas pensionsförhållanden.» Av detta uttalande syntes
det uppenbart, att statsmakterna godkänt de för pensions erhållande
i kungörelsen angivna minimivillkoren, 25 tjänstår och 55
levnadsår, oavsett vederbörandes större eller mindre arbetsförmåga.
Genom kungörelsen d. 18 juni 1925 hade de uti oftanämnda kungörelse
d. 8 nov. 1918 angivna pensionsbeloppen numera avsevärt höjts.
Detta förhållande, som väl ytterst vore att anse såsom en utav
penningvärdets fall betingad reglering av de tidigare fastställda
pensionsbeloppen, syntes ej heller kunna giva Järnv.Styr. stöd för att
giva själva pensioner ingsprinci pernå en strängare tolkning.
I utlåtande över besvären framhöll Järnv.Styr. bland annat, att
Järnv.Styr. ansåge, att ifrågavarande kungörelse måste —
åtminstone numera sedan pensionerna avsevärt höjts — så tolkas, att för
rätt till pension krävdes icke blott visst minimum ifråga om
tjänst-och levnadsår utan även, i de fall, då åldern ej vore så hög, att den
motsvarade pensionsåldern för tjänstemän i likartad ställning,
sådan av sjukdom orsakad nedsättning i arbetsförmågan, som gjorde
vederbörande för framtiden oanvändbar i honom tilldelat arbete.
För den händelse det förhållandet, att Pettersson alltjämt vore
ar-betsduglig, saknade betydelse för pensionsfrågan, ville styrelsen
meddela, att Pettersson enligt styrelsens mening tillfredsställande
styrkt tjänstetid i den omfattning, som erfordrades för erhållande
av lägsta pension.
I målet inhämtades utlåtande från StatsK., som därvid anförde: I
de fall, då riksdagen beviljat pension åt arbetare eller förmän, hade
i allmänhet krävts, att vederbörande på grund av ålder eller
sjukdom varit oförmögen till arbete. Därest så ej varit fallet, hade
pension beviljats endast för den händelse, att vederbörande blivit
entledigad på grund av inskränkning av statens verksamhet. Så hade
riksdagen under åren 1909—1917, i anledning av att arbetet med
statens järnvägsbyggnader minskades samt i följd härav en hel del
av vid järnvägsbyggnaderna anställd personal entledigades,
medgivit, att de arbetare, vilka kunde räkna 55 levnads- och 24 tjänstår,
vid avsked finge erhålla pension; och härvid verkställdes ej någon
utredning angående vederbörandes arbetsförmåga. De av 1918 års
riksdag godkända grunderna för pensionering av bland annat
arbetare vid statens järnvägsbyggnader anslöto sig i huvudsak till de
principer, som av rikdagen förut i särskilda fall tillämpats. På
grund härav och då Pettersson ej vore oförmögen till arbete samt
icke erhållit avsked på grund av arbetsinskränkning, talade
onekligen vissa skäl för den av Järnv.Styr. hävdade uppfattningen, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
