Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
kungörelsen meddelade förbudet att föra talan mot K. B:s beslut
»jämlikt denna kungörelse» äga tillämpning i detta fall. Häremot
talade, förutom vad Lantmät.Styr. i början av sitt utlåtande
framhållit, även det förhållandet, att en sådan tillämpning av
kungörelsen ej skulle väl överensstämma med innehållet i
kungörelsen d. 12 dec. 1924 (n:r 528) med föreskrifter angående
fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål. Yid ett
godtagande av Lantmät.Styris tidigare uttalade uppfattning
beträffande domstols befogenhet att pröva lantmätares räkningar å
arbeten för Kronans räkning syntes därför stadgandet i 8 § av
kungörelsen d. 20 juli 1925 (n:r 379) böra föranleda därtill, att K. B:s
»granskning» numera skulle inskränka sig till ett övervägande
huruvida i enlighet med lantmäteritaxans anvisning klandertalan
borde anställas vid allmän domstol. Yid en sådan tolkning av
bestämmelserna torde den i 67 § av 1920 års lantmäteritaxa angivna
tiden av tre månader, inom vilken klandertalan skulle
anhängig-göras, böra räknas från den dag räkningen ingivits hos K. B. och
ej från den dag räkningen vid förrättnings avslutande delgivits
sakägaren-nytt janderättshavaren.
Under åberopande av vad Lantmät.Styr. sålunda anfört
angående behandlingen av ärenden av här ifrågavarande slag, ville Styr.
beträffande det föreliggande fallet framhålla följande.
För den händelse vid ärendets avgörande skulle godkännas den
ståndpunkten, att lantmäteritaxans bestämmelser angående klander
å lantmätares räkning ägde tillämpning å Kronan och detta även
då fråga vore om kostnader för förrättning enligt ensittarlagen,
vilka enligt kungörelsen d. 20 juli 1925 (n:r 379) skulle utgå av
statsmedel, torde K. B:s beslut icke kunna betraktas annat än
såsom en vederbörande förvaltande myndighets å K. M:ts och
Kronans vägnar i egenskap av sakägare vägran att utbetala arvode.
Besvärshänvisning skulle då rätteligen hava meddelats till fullföljd
i vederbörande statsdepartement, där emellertid givetvis ej kunde
med någon för klaganden rättsligen bindande verkan bestämmas
om arvodets storlek, utan allenast beslutas* om huruvida Kronan
borde som sakägare frivilligt betala fordrade beloppet eller taga
risken av en utsökning. Med hänsyn därtill, att räkningen
numera syntes hava vunnit laga kraft, torde en återförvisning för
meddelande av ny fullföljdshänvisning allenast medföra tidsutdräkt
och onödig omgång. Därest ej ärendet översändes till
vederbörande statsdepartement för prövning såsom ett av förvaltande
myndighet meddelat beslut, torde därför K. B:s beslut — då K. B.
icke ägt med någon för båda parterna bindande verkan besluta om
ersättningens storlek — i sin helhet böra undanröjas, varefter det
torde vara att antaga, att arvodet utbetalades av K. B.
Därest åter vid ärendets avgörande särskild instansordning
ansåges fortfarande bestående i fråga om prövning av lantmätares
räkning för kostnader, som vid lantmäteriförrättning påförts
Kronan som sakägare, eller sådan instansordning ansåges föreligga på
grund av bestämmelserna i kungörelsen d. 20 juli 1925 (n:r 379),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
