Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
som enskild jordägare att vid domstol klandra lantmätarräkning,
skulle anses riktig, torde ett K. B:s beslut att vägra utbetala det
av lantmätaren fordrade beloppet å ersättning för verkställande
av förrättning, där Kronan vore sakägare, icke kunna tillmätas
någon mot förrättningsmannen bindande verkan utan allenast anses
såsom ett å K. M:ts och Kronans vägnar i dennas egenskap av
enskild sakägare fattat beslut att ej godvilligt utbetala mera än det
av K. B. bestämda beloppet. Ett överklagande av sådant beslut
borde avgöras av K. M:t i vederbörande statsdepartement, men
ett avgörande där betoge ej lantmätaren hans rätt att i laga
ordning begära handräckning för hans fordrans utbekommande.
Angående prövningen av dylika handräckningsmål hänvisades till
Lantmät.Styr :s skrivelse d. 28 sept. 1928 (A 1786) till rikets
K. B.
Skulle återigen K. B. anses befogade att med för båda sidorna
bindande verkan i sak pröva lantmätares arvodesräkning, torde
ärende om lantmätares rätt till arvode av Kronan vara att
hänföra till sådant mål om avlönings- eller traktamentsersättning,
som enligt bestämmelserna, i kungörelsen d. 12 dec. 1924 (n:r 528)
med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och
anmärkningsmål m. m. skulle fullföljas i KammarR. Med
avlöningsförmån enligt nämnda kungörelse torde nämligen böra
förstås detsamma, som angåves som avlöningsförmån i lagen d. 26
maj 1909 om K. M:ts regeringsrätt (2 § 4 mom. sådant detta
lagrum lydde enligt lag d. 6 juni 1925).
Det ovan anförda hade avseende å förrättningar, där Kronan
vore sakägare. Då fråga vore om förrättningar enligt den s. k.
ensit-tarlagen, förelåge den olikhet i jämförelse med ägomätningar och
andra förrättningar för Kronans räkning, att Kronan ej vore
direkt part i målet. Detta skulle kunna anses hänvisa i den
riktning, att lantmätaren-förrättningsmannen ej skulle behöva vara
underkastad olika förfaranden för utbekommande av sitt arvode,
om detta gäldades direkt av sökanden eller i anledning av dennes
medellöshet av allmänna medel. Emellertid funnes i 8 § av
förenämnda förordning d. 20 juli 1925 (n:r 379) stadgat, att
ersättning till lantmätare och gode män, efter det vederbörliga
räkningar »inkommit och granskats», skulle gäldas av K. B. Huruvida
genom denna bestämmelse kunde anses vara tillskapad en särskild
instansordning, syntes tveksamt. Ordalagen återfunnes i äldre
kungörelser i ämnet (1920 n:r 133, § 6, och 1918 n:r 572, ’§ 6)
och hade tillkommit på en tid när motsvarande stadgande funnits
infört i lantmäteritaxan (1909 n:r 166, § 2) i fråga om
ersättningar för lantmäteriförrättningar, som utförts ensamt för
Kronans räkning. En strikt tolkning efter ordalydelsen skulle
möjligen föranleda därtill, att en dylik särskild instansordning
alltjämt vore förbehållen vid prövning av lantmätares
arvodesräkningar i dessa särskilda fall. Att så icke varit avsett, vore dock
tämligen säkert. Därest kungörelsen skulle tillerkänna K. B. en
befogenhet, som den annars ej skulle ägt, skulle även det i 10 § av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
