Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
tomobil. Med färjavgift torde enligt resereglementèt förstås den
avgift, som erlades för en persons överfart med färja. Till denna
avgift hade även hänsyn tagits vid beräknandet av den ersättning,
som bort i förevarande fall utgå till förrättningsmannen. Vid
bedömandet av frågan huruvida ersättning av statsmedel skulle
utgå för transport av automobilen borde icke 9 § utan 14 § i
resereglementet tillämpas. Fraktkostnaden för en privatautomobil
utgjorde ej sådan kostnad, för vilken ersättning av statsmedel
ut-ginge enligt sistnämnda paragraf. Då resekostnadsersättning
ut-ginge efter det eller de olika sätt att färdas, som för resan
verkligen använts under förutsättning att ersättningen ej beräknats
med högre belopp än som skulle hava utgått, därest
förrättningsmannen begagnat sig av den väg och det färdsätt, som med
hänsyn till resans ändamål samt för åstadkommande av minsta
sammanlagda rese- och traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast
och då förrättniiigsmannen i förevarande fall färdats med
privatautomobil, hade han ej rätt att i sin reseräkning debitera det
dyrare färdsättet med taxeautomobil.
Genom utslag d. 25 jan. 1929 fann Riksräk.V. (byråchefen Vide
och t. f. revisionskommissarien Lundin, föredragande), enär
anmärkta utbetalningen saknade stöd i resereglementet, skäligt att,
med gillande av anmärkningen, förplikta Spens, Malmström och
Psilander att gemensamt eller vilkendera gälda gitte ersätta
statsverket 25 kr. 20 öre, envar av dem dock öppet lämnat att hos
vederbörande söka sitt åter efter befogenhet.
Generaldirektören Stridsberg var från beslutet skiljaktig och
anförde: Då det får anses ådagalagt att genom användandet av
för-rättningsmannens egen automobil kostnadsbesparing uppstått för
statsverket, anser jag, att med hänsyn till grunderna för 4 §
allmänna resereglementet d. 18 juni 1925 anmärkningen icke bör
bifallas.
Malmström, Psilander och Tamm besvärade sig hos KammarR.
och anförde: Det torde vara orimligt att från begreppet färjning
utesluta all transport av fordon. Anordnande av färjor torde i
nästan alla fall ske just för möjliggörande av resor med samma
fordon å ömse sidor av sjö, vattendrag eller sund, där bro ej
funnes. Att i nu ifrågavarande mål förelegat färjning torde
bestyrkas av det förhållandet, att biljett för förrättningsmannens
egen resa med ångbåten ej behövt lösas utan endast avgift för
automobilens överförande begärts. Beträffande
förrättningsmannens rätt till ersättning för nu ifrågavarande fraktutlägg
hänvisades till ett uttalande av chefen för finansdepartementet, intaget
nederst å sid. 45 av kungl. prop. n:r 40 till 1929 års riksdag,
enligt vilket uttalande avgörande vikt borde läggas vid frågan om
genom färgningen ernåtts besparing i resekostnadsersättningen. Det
torde få anses visat, att i förevarande mål dylik besparing
vunnits. Förrättningsmannen måste nämligen, i motsats till vad av
revisionen gjorts gällande, äga göra jämförelse mellan kostnaderna
för å ena sidan den verkligen företagna resan, inberäknat auto-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
