Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin grund däri, att ej häller Kant kunnat finna den fulla samstämmighet
mellan subjektet och dess innehåll, hvarigenom detta senare
kan fattas såsom en nödvändig bestämdhet hos subjektet själft.
Han lyckades därföre väl upvisa vissa nödvändiga bestämningar hos
subjektet och hos den form, dess innehåll erhåller därigenom, att
det är till för detta subjekt, men det blef honom omöjligt att hos
subjektet vindicera ett själfnödvändigt eller absolut och dock fullständigt
bestämdt eller verkligt innehåll, af hvilket den för subjektet
giltiga nödvändigheten kunde fattas såsom ett uttryck, det
blef honom omöjligt att fatta subjektet såsom i sin nödvändiga bestämdhet
äfven fullständigt bestämdt. Men det altigenom fullständigt
och nödvändigt bestämda subjektet är just, hvad man benämner
personligheten. Ehuruväl Kant genom sina filosofiska forskningar
obestridligen banat väg för en alt igenom personlig världsåsigt,
kan han dock, i följd af nyss nämda inskränkning, omöjligen sägas
hafva kommit fram till en sådan. Ilade sålunda den äldre metafysiken
väl funnit ett nödvändigt innehåll hos subjektet, men ej
lyckats upvisa någon nödvändighet hos detta själft, så blef det däremot
Kant förbehållet att visserligen hos subjektet upvisa en nödvändighet,
men ej att fatta äfven dess innehåll såsom alt igenom
(utan blott i vissa bestämningar) nödvändigt. Den fullständiga bestämdheten
måste fastmer altjämt innebära en inskränkning i nödvändigheten
eller i vissa bestämningar vara tillfällig. Innehållet var
nämligen ännu altjämt något för subjektet främmande och i så måtto
ytre — ej ett nödvändigt uttryck för dess eget lif. Detta kunde
det erkännas vara, endast i de bestämningar, som i subjektet själtt
hade sin grund, eller sammanfölle med subjektet själtt. All bestämdhet,
som ej egde denna egenskap, måste nämligen innebära en
inskränkning i den bestämdes själfstäudighet och, då nödvändigheten
däri hade sin grund, så tillvida äfven i denna.
Tillämpningen af det anförda i teoretiskt afseende erbjuder
inga betydande svårigheter. Såsom grundtanken i Kants teoretiska
filosofi kan angifvas, att ingenting är genom sig själft sant (nödvändigt)
utom kunskapsförmågan själf, tänkt i sin nödvändiga bestämdhet.
Alt annat måste från denna kunskapsförmåga låna sin
sanning eller objektiva nödvändighet. Först såsom momenter i den
transcendentala apperceptionens syntesis ega våra förnimmelser en
objektiv realitet[1]. Men denna bestämdhet är å andra sidan icke
tillräcklig för konstituerandet af en fullständig verklighet. I en så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
