Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dighet tydligen icke kan anses för subjektet ega giltighet. Denna
lägre tendens i den föregående filosofiska spekulationen framhölls
och utfördes af Locke och dennes efterföljare. Dess oundgängliga
konsekvens är i själfva verket förnekandet af all nödvändighet. Det
mänskliga medvetandets innehåll uplöses i en mångfald af sensationer,
hvilka, härrörande från något för medvetandet främmande,
stå i en tillfällig relation till hvarandra och till medvetandet.
Det för medvetandet gifna är nämligen förnimmelser eller intryck,
och i dessa intryck, just emedan de äro till väsendet något för
medvetandet främmande, låter ingen för medvetandet giltig nödvändighet
sig upvisa.
Undan den fullständiga förstöring, som härmed hotade mänsklighetens
högre intressen, sökte nu Kant rädda dessa intressen, genom
att, ej i subjektets innehåll, utan i subjektet själft finna grunden
till all nödvändighet. Skall, framhöll han, en nödvändighet
anses giltig för människan, så måste hon vara apriorisk eller hafva
sin grund i människans egen perceptionskraft och i dennas innehåll,
endast då detta tänkes i den bestämdhet, det har därigenom, att
det är ett sådant innehåll, d. ä. i dess form eller sätt att vara till
i och för subjektet.
Är det sålunda Kantianismens egentliga grundtanke, att all,
för det mänskliga subjektet giltig nödvändighet har sin grund i detta
subjekt, eller är detta subjekts egen nödvändighet, så kan man ock
därur förklara såväl dess styrka som dess svaghet. Dess styrka
ligger däri, att den afgjordt och bestämdt fattat subjektiviteten såsom
sådan (ej såsom innehåll eller förnimmelse betraktad, utan just
såsom förnimmande väsen), såsom något genom sig själft gifvet, så att
alt, som af denna subjektivitet skall erkännas såsom egande en nödvändig
giltighet, måste ega denna genom det subjekt, hos hvilket
det är ett innehåll, dess svaghet däri, att den, utan att gå tillbaka
till det oändliga subjektet, stannat vid de uttryck af nödvändighet,
som röja sig hos det ändliga.
Hos det ändliga subjektet såsom blott sådant visar sig nämligen
nödvändigheten aldrig fullständig. En fullständig nödvändighet
kan först vara gifven genom ett oändligt subjekt. Så vidt därföre
för Kant någon subjektets fullständiga bestämdhet skall vara förhanden,
visar sig denna bestämdhet altjämt såsom delvis tillfällig.
Omöjligheten för Kant att regrediera till det absoluta subjektet såsom
ett nödvändigt och i sin nödvändighet fullständigt bestämdt väsen,
hvilket då ock kan fattas såsom den yttersta grunden till all
nödvändighet, m. a. o. till den absoluta personligheten, eger ytterst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
