Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
formalistiska tendens röjer sig ock däruti, att det sedliga lifvet tankes
framträda snart sagdt uteslutande under formen af vilja i formell
bemärkelse. Den praktiska förmågans formelt lägre former förläggas
af Kant inom en sfer, som i själfva verket ligger nedom sferen
för det egentligen sedliga lifvet. Visserligen talar Kant om aktningen
såsom en känsla, som solliciterar människan till sedligt lif, men
denna känsla skall enligt lionom fattas ej såsom den förnuftiga viljan
själf, tillvarande under en formelt lägre form, utan fastmer såsom
en verkan af denna på den lägre begärförmågan[1]. Egentligen
sedlig betydelse måste på Kants ståndpunkt frånkännas människans
känslolif.
Slutligen får den nämda inskränkningen en väsentlig, lätt funnen
betydelse, då fråga upstår om sedlighetens förverkligande i
människans värld. Faktiskt visar sig människans vilja i detta lifvet
bestämd, visserligen in concreto, men heteronomiskt bestämd[2].
Denna bestämdhet är hennes bestämdhet af sitt sinliga. innehåll.
Hennes sedliga upgift måste nu blifva att genom en praktisk abstraktionsakt
göra sig denna bestämdhet kvitt. Och just häri måste
vi ega det högsta och mäst adekvata uttrycket för sedlighetens
egentliga väsen, från den i fråga varande synpunkten betraktadt.
Om något annat och mer kan här tydligen ej blifva fråga, så länge
människans till form och innehåll själfbestämda väsen fattas såsom
den sedliga viljans enda maxim, ty den, som är fri från bestämdhet
af annat, han är med nödvändighet hestämd af sig själf[3]. Från
en annan sida kan detta äfven så uttryckas, att om noumenen, ur
teoretisk synpunkt betraktade, äro gränsbegrepp eller endast negativt
bestämbara, följaktligen abstrakta realiteter, så måste detta
äfven gälla dem såsom praktiska bestämningsgrunder för människans
vilja, ty ignoti nulla cupido. Men det blott negativt bestämbara,
det kan och måste vinnas genom den positiva bestämdhetens negerande.
Detta ur det sedliga innehållets synpunkt. Ur materialets
komma vi till samma resultat. Äfven här visar sig sinligheten såsom
inkapabel af förnuftig bestämdhet, då den till sitt väsende är
något för personligheten främmande. Tydligt är, att man under
sådana förhållanden ej kan tänka sig, att sinligheten kunde till den
avtonomiska viljan träda i ett organiskt förhållande. Detta skulle
nämligen innebära, att denna vilja, med bibehållande af sin själf—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
