Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfverensstämmelse med det mänskliga litvets faktiskt gifna innehåll.
Kantianismens negativa tendens med afseende på sedlighetens material
hade råkat i strid ined människolifvets mångfaldiga foimei,
framträdande i samhällsförhållanden och öfriga personliga förhållanden.
Kant sökte afhjälpa denna brist genom att i utförandet af
sin etik, i och genom sin lära om latituden i sedligt afseende, gitva
de sinliga intressena ett visst berättigande vid sidan af de i egentlig
mening sedliga, ehuru visserligen altjämt inom en lägre, af den
sedliga viljan tillbörligen begränsad sfer[1]. Detta blef den enda
form, under hvilken Kant kunde tillerkänna människolifvets konkieta
förhållanden sitt berättigande. Ett egentligen sedligt värde kunde
han ej gifva dem[2]. — Den sedliga viljans materiella avtonomi,
hvars fasthållande måste innebära, att den sedliga människan vore
såsom sådan sig själf nog, råkade i strid med det religiösa medvetandet,
enligt hvilket människans väsen såsom blott sådant är otillräckligt
att gifva henne det absoluta goda, så visst som det icke
själft kan vara absolut. Ur stånd att antaga Gudomlighetens fulla
närvaro i människans förnuftiga vilja, emedan detta enligt Kants
förutsättningar skulle upliäfva äfven viljans formella avtonomi, sökte
Kant afhjälpa den brist på fullständig bestämdhet, som häri framträdde,
men, som märkbarast röjde sig från ändamålets synpunkt —
tydligen emedan viljan företrädesvis i denna form fattas i sin egenskap
af fullt aktuell konkret enhet — genom upställande af ett
för viljan, såsom verkande kraft, mer eller mindre ytre ändamål,
som skulle utgöra resultatet icke blott af den goda viljan, utan
jämväl af det absoluta väsendet, som därigenom skulle tillerkännas
en betydelse för människans praktiska lif, väl icke såsom ett moment
i den goda viljan, men såsom den, hvilken gifver det sedligt
goda dess högsta fulländning, den fullständiga bestämdhet eller totala
konkretion, som ej kan tillkomma det blott genom den mänskliga
viljan. Närmare utför Kant detta så, att han gör skilnad
mellan bonum supremum s. originarium, det väl till själfva sin art
högsta, men ej fullständiga goda och bonum consummatum s. perfectissimum,
det högsta goda, som är i alla afseenden fullständigt.
Det förra skulle till sitt väsen bestå endast och allenast i dygden
eller den goda viljan, det senare skulle därjämte äfven förutsätta
något annat och mer, nämligen lycksaligheten, världens fulla öfverensstämmelse
med människans vilja. Då nu denna öfverensstäm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
