Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Kants kritik af det praktiska förnuftet förekommer en kort
utredning af det moraliskt ondas begrepp, företagen från den rent
och afgjordt etiska synpunkt, som i detta arbete är^ den förherskande.
Till utgångspunkt tages här den i tyska språket förefintliga
skilnaden mellan ”das Gute” och ”das Böse” å ena sidan, ”das
Wohl” och ”das Uebel” (el. ”Weh”) å den andra. De förra hänföra
sig, till hvad Kant kallar förnuftet, och torde i allmänhet böra
fattas såsom godt och ondt i förhållande till något (kategoriskt eller
blott hypotetiskt) imperativ för viljan[1]. Klart är, att, om det
öfverhufvud finnes ett kategoriskt imperativ, en oafvislig befallning,
så måste det ock finnas ett oafvisligt förbud, följaktligen ock något,
som är ovilkorligen förbjudet. Ty redan imperativets egenskap
att vara ett imperativ, att framträda för viljan under form af ett
”sollen”, en fordran innebär, att viljan äfven kan lemna denna fordran
oupfyld[2]
. Grunden härtill angifves så, att viljan är patologiskt
bestämd. Tydligt är vidare, att om ingenting kan erkännas
såsom ett godt i och genom sig själft, utom allena en god och såsom
sådan avtonomiskt bestämd vilja, så kan ej hällei något tänkas
vara ett ondt i och genom sig själft, utom allena en ond och
såsom sådan heteronomiskt bestämd vilja. Frågan blifver nu, livad
som kan vara grunden till en sadan viljans heteionomi.
I allmänhet framhålles det, att hvarje materiell grundsats eller
högsta bestämningsgrund för viljan, såsom åsyftande något föi
viljan ytre, innebär en heteronomisk bestämdhet hos denna vilja.
Då nu all fullständig (materiell) bestämdhet, enligt Kant, ärsinlig,
så blifver följden, att det moraliskt onda är människans vilja, såvida
det sinliga innehållet utgör hennes högsta aktuella bestämningsgrund,
hvaremot sollicitationen till sinligt viljelif, lika litet som
detta viljelif, såvidt det skulle kunna tänkas på ett eller annat sätt
vara förenligt med viljans avtonomi (subordinera under förnuftet),
ej kunna anses såsom former af moraliskt ondt[3].
Något annat och mer, än detta är i Kants ursprungliga, rent
etiska undersökningar ej omedelbart gitvet. Bestämda anledningar
funnos emellertid för Kant att uptaga undersökningen från en annan
sida. Med sitt djupa sedliga medvetande kunde han ej undgå
att finna, att det moraliskt onda i vår erfarenhet framträder,
icke blott såsom ett ondt i den eller den särskilda lifsytringen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
