Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utan jämväl såsom ett ondt för lifvet i det hela. Detta onda är,
åtminstone i viss mening, ett för hela menskligheten gemensamt och
ett omedelbart gifvet ondt. Det kunde da se ut, som om man
antingen skulle nödgas förneka dess karaktär af egentligt moraliskt
ondt eller ock tillerkänna denna egenskap åt nagot annat, än den
onda viljan allena. I förra fallet låge den frestelsen nära att mer
eller mindre skjuta åt sidan den konstanta skilnaden mellan ondt och
godt i moralisk bemärkelse och föreställa sig människans omedelbart
gifna lifstendenser såsom berättigade, i det senare skulle man
rubba grundvalen för hela den Kantiska etiken. Detta föranledde
Kant att genom en särskild undersökning söka visa, att äfven denna
omedelbart, d. v. s. vid viljans första aktuella framträdande, gifna
form af det onda dock berodde på viljan själf eller vore en ursprunglig
beskaffenhet eller bestämdhet hos denna vilja.
För vinnandet af detta resultat fasthåller nu Kant å ena sidan
den rationella renhet, som är ett utmärkande drag i hans etik, och
gör den sanningen gällande, att de för människan omedelbart gifna,
praktiska tendenserna, om de få bestämma människans vilja, leda
henne till det onda, samt att följaktligen hos människan finnes en
naturlig benägenhet till det, som ondt är — en benägenhet, som
genomgår hela hennes lif och måste anses gifven vid viljans första
framträdande såsom fri vilja — detta mot Evdemonismen i alla dess
former, men särskildt den på Kants tid gängse riktning, som fått
sina representanter i Rousseau och dennes själsfränder, hvilka höllo
före, att människan var af naturen god, och att det onda härrörde
från en mer eller mindre ytre inverkan på henne — å andra sidan,
i öfverensstämmelse med denna etiks praktiska grunddrag, att det
moraliskt onda, från hvilken synpunkt det än må betraktas, dock i
den fria mänskliga viljan eger sin formalprincip, att intet är ondt i
moralisk bemärkelse utom allena en ond vilja. I sistnämnda syfte
upvisar Kant, mot alla dem, som sökt göra gällande, att det onda
vore för människan såsom ändligt väsen nödvändigt, eller till sin
aktualitet gifvet mer eller mindre genom teoretiska lagar, att det
ej kan liafva sin grund omedelbart i någon af de grundbestämningar,
som konstituera människans väsen — förnuftetoch sinligheten — utan
allena i viljan.
Det moraliskt onda, så vidt det är gifvet i människans omedelbara
viljelif, benämnes af Kant det radikala onda. Att en, i den
kristna arfsyndsläran fixerad, rikare erfarenhet om det onda, än
den, som i de af Kant i hans rent etiska undersökningar framhållna
bestämningarne hos detsamma kan sägas hafva fått sitt uttryck,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
