Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Strax efter middagen lämnade kamraterna Levin för
att man skulle hinna att kläda om sig till bröllopet.
Då Levin blivit ensam, gjorde han sig vid minnet av
ungkarlsvännernas prat än en gång frågan: fanns det
möjligen inom honom detta vemod över förlorad frihet, varom
de talat? Han log åt denna fråga. »Friheten? Vad behövs
det för frihet? Lyckan ligger ju blott däri att älska, att
önska med hennes tankar och tänka med hennes önskningar,
det vill ju säga att vara utan frihet, — och det är lyckan!»
»Men känner jag då hennes tankar, hennes önskningar,
hennes känslor?» viskade plötsligt en röst till honom.
Leendet försvann från hans ansikte och han föll i grubbel. Och
så med ens kom en egendomlig känsla över honom. Skräck
och tvivel fyllde honom med ens, — tvivel på allt.
»Tänk, om hon inte älskar mig? Tänk, om hon gifter
sig med mig blott för att få en man? Tänk, om hon inte
själv vet, vad hon gör?» — frågade han sig själv. — »Hon
kan besinna sig och strax efter att ha blivit gift komma till
insikt om att hon inte älskar mig, inte är i stånd att hysa
kärlek för mig.» Och de besynnerligaste, de mest
förnedrande tankar om henne föllo honom in. Han kände
svartsjuka mot henne för Vronskijs skull liksom för ett år sedan,
alldeles som om den kvällen, då han sett henne
tillsammans med Vronskij, varit i går. En misstanke började
intala honom, att hon icke sagt honom allt.
Han spratt upp. »Nej, det här går inte an!» — sade
han förtvivlad till sig själv. — »Jag får bege mig till henne,
fråga henne, säga henne för sista gången: vi har än vår
frihet, vore det inte bättre att låta det vara? Allting är
bättre än ständig olycka, skam, otrohet!» Med förtvivlan i
hjärtat, uppbragt på alla människor, på sig själv, på henne,
begav han sig ut från sitt hotell, tog en vagn och for till
Kittys hem.
Han fann henne i ett av de inre rummen. Hon satt på
en koffert och hade något att överlägga om med en
tjänsteflicka, som höll på med att sortera en hop olikfärgade
klänningar, som man brett ut på stolryggarna och på golvet i
rummet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
