Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Herre, välsigne oss!» ljöd det långsamt och högtidligt
stavelse efter stavelse i vaggande toner.
»Prisad vare Herren Gud nu och i evigheters evighet»,
svarade den gamle prästen med stillsamt sjungande stämma
och fortfor att ordna med något på pulpeten framför sig.
Och fyllande hela kyrkan från golv till tak steg i bred och
harmonisk ström det samstämmiga ackordet från den
osynliga kyrkokören, svällde ut, stannade av för ett ögonblick
och dog så stilla bort.
Man bad som vanligt om frid och frälsning från höjden,
man bad särskilt för synoden och för kejsaren, man bad
även för Guds tjänare Konstantin och Guds tjänarinna
Jekaterina, som nu skulle vigas vid varandra.
»Att dem måtte sändas en i allo fridfull kärlek, att
Herren måtte giva dem sin hjälp, bedja vi», det var som om
hela kyrkan framviskat dessa ord med överdiakonens röst.
Levin lyssnade till orden, och de gjorde ett djupt
intryck på honom. »Ja, man har fattat detta, att hjälp, just
hjälp är av nöden!» tänkte han och erinrade sig den fruktan
och de tvivel, han nyligen genomgått. — »Vad vet jag?
Vad förmår jag i denna svåra uppgift utan hjälp?» — tänkte
han. — »Det är framför allt hjälp, jag nu har behov av.»
Då diakonens stämma avslutat den liturgiska
växelsången, vände sig prästen med en bok i handen mot
brudparet.
»Evige Gud, du som förenat det åtskilda», — läste han
med blid och sjungande stämma, — »som stiftat kärlekens
oupplösliga förbund, som välsignat Isak och Rebecka,
såsom arvingar till Ditt löfte framför jag dessa. Välsigne Du
dessa dina tjänare, Konstantin och Jekaterina, lär dem och
led dem till allt gott. Dig milde och förbarmande Gud
giva vi äran, Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu
och i evigheters evighet.» — »Amen», genljöd det åter från
den osynliga kören.
»Som förenat det åtskilda, som stiftat kärlekens
oupplösliga förbund», — vilket djupsinne ligger inte i dessa ord
och vilken motsvarighet till vad du känner i denna stund!
— tänkte Levin. — Har hon månne samma känsla som jag?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
