Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och han såg sig om och mötte hennes blick.
Och av uttrycket i denna blick slöt han sig till, att hon
hade samma uppfattning som han. Men det var icke så:
hon hade nästan icke alls uppfattat gudstjänstorden och
icke ens lyssnat till dem under vigseln. Hon var icke i
stånd att höra på dem och fatta dem, så stark var hos
henne den känsla, som fyllde hennes själ och alltjämt
stegrades. Denna känsla var glädjen över att nu allt det helt
nått sin fullbordan, som för en och en halv månad sedan
kommit till inom hennes själ och under dessa sex veckor
varit henne till fröjd och plåga. I hennes själ hade, då hon
iklädd sin bruna klänning tyst gått honom till mötes i
salen därhemma och givit sig hän åt honom, denna dag
och denna stund det liksom skett en brytning med hela
hennes förgångna liv, och det hade börjat inom henne ett
fullständigt nytt, för henne dittills okänt liv, men i
verkligheten hade det liv, som varit, fortsatt. Dessa sex veckor
hade för henne varit en tid av den största sällhet och den
svåraste plåga. Hela hennes liv, alla hennes önskningar och
förhoppningar samlade sig nu kring denne ende, av henne
ännu ej fullt förstådde man, med vilken hon var förbunden
med något ännu mindre fattbart, en känsla, som än drog
henne till honom, än stötte henne från honom, och under
allt detta fortfor hon dock att leva under sina förra
livsvillkor. Under det hon ännu alltjämt som förr förde sitt gamla
liv, förfärades hon över sig själv, över sin fullständiga,
obetvingliga likgiltighet för allt det förgångna, för tingen
omkring henne, för vanor och bruk, för människorna, som
hållit av henne och fortfarande gjorde det, den likgiltighet,
hon förnam för modern, som ondgjorde sig över hennes
sätt, och mest av allt förfärade hon sig över sin kallsinnighet
mot sin älsklige, förut mer än allt annat avhållne fader. Än
var hon förfärad över denna oberördhet, än gladde hon sig
åt det, som framkallat den. Hon kunde icke tänka något,
icke önska något, som låg utanför livet med denne man,
men detta nya liv hade ännu icke kommit, och hon kunde
icke ens klart föreställa sig det. Det var idel förbidan —
oro och glädje för det nya och obekanta. Och nu skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
