Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han, då han velat ta en genväg hem, förirrat sig. Han red
hemåt tänkande blott på henne, på hennes kärlek, på sin
lycka, och ju närmare han kom hemmet, desto starkare
brann hans ömhetskänsla. Han skyndade in i rummen med
en känsla, som nästan var starkare än den, då han kom
till hennes hem för att framföra sitt frieri. Och plötsligt
möttes han av henne med något mörkt i ansiktsuttrycket,
som han aldrig förr iakttagit hos henne. Han ville ge henne
en kyss, hon stötte honom tillbaka.
— Vad är det med dig?
— Ja, du kan vara glad... — började hon försmädligt
med konstlat lugn i tonen.
Men så fort hon öppnade munnen, störtade en ström
av förebråelser från henne, hon måste ge uttryck åt en
meningslös svartsjuka, åt allt som plågat henne under den tid
av bortåt en timme, hon tillbragt orörligt sittande vid
fönstret. Nu först begrep han för första gången tydligt,
vad han icke hade förstått, då han efter vigseln förde henne
ut ur kyrkan. Han fattade, att hon icke blott stod honom
nära, utan att det var så, att han själv icke hade vetskap
om, var hennes varelse slutade och hans tog vid. Han
förstod det på den plågsamma känsla av klyvning, han erfor
denna stund. Han blev i första ögonblicket uppbragt, men
kände i samma sekund, att han icke kunde bli ond på
henne, att hon var ett med honom. Han erfor i första
stunden en känsla likt förnimmelsen hos en person, som bakifrån
fått en plötslig stöt och uppbragt och hämndlysten vänt sig
om för att komma över den skyldige och så blivit varse, att
han själv ofrivilligt varit orsak till stöten, att det icke fanns
någon att vara ond på och att man blott hade att söka
fördra smärtan och låta den gå över.
Aldrig senare hade han med sådan styrka känt detta,
men denna första gång dröjde det innan han återfick sin
fattning. En naturlig känsla fordrade av honom, att han
skulle förklara för henne sin oskuld, visa henne, att det var
hon, som nu hade orätt. Men att visa upp, att hon hade
skulden, var liktydigt med att ännu mer väcka hennes
förbittring och öka den misshällighet, som orsakat hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
