Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förestående förlusten av en kär broder och samma förnimmelse
av fasa inför döden, som förra gången gripit honom, blott
starkare nu än då. Och han hade berett sig härpå, men han
mötte något helt annat.
I ett litet smutsigt, kvavt och illaluktande rum med
fläckar efter spott på panelväggarnas målning, som var
avskilt från ett annat rum genom en tunn avbalkning, varifrån
ljud av samtal hördes, låg en kropp överhöljd av ett täcke
på en säng, som dragits fram en bit från väggen. Denna
kropps ena arm låg ovanför täcket, den väldiga handen
liknade en stor räfsa fästad vid en lång, jämnsmal stång.
Huvudet vilade med ena sidan nedsjunken i kudden. Levin
såg en tinning med svettglänsande glesa hårtestar och en
pannvälvning, som verkade nästan genomskinlig.
»Det är inte möjligt, att denna underliga kropp tillhör
bror Nikolaj», tänkte Levin. Men han trädde närmare, fick
se ansiktet, och det kunde icke vara något tvivel längre.
Trots den fasansfulla förändring detta ansikte genomgått,
behövde Levin blott kasta en blick på de livfulla ögonen,
som spärrades upp mot den inträdande, och iaktta en svag
rörelse av läpparna under de hopklibbade mustascherna,
för att fatta den rysliga sanningen, att denna döda kropp
hyste den sista livsgnistan av hans bror.
De glänsande ögonen sågo strängt och förebrående på
den inträdande. Och redan genom denna blick uppstod
en förnimmelseförbindelse mellan två levande. Levin
förnam genast det uttryck av förebråelse, som låg i den blick,
som stirrade mot honom, och han kände ånger över sin
livslycka.
Nikolaj log, då Konstantin grep hans hand. Det var ett
svagt, knappt märkbart leende, och uttrycket i blicken
förändrades icke, fast han log.
— Du har nog inte väntat, att du skulle finna mig i ett
sådant tillstånd, — fick han med möda fram.
— Jo... nej, — sade Levin, som icke visste, vad han
borde svara. — Varför har du inte förr låtit höra av dig,
inte en gång, då jag gifte mig? Jag har forskat efter dig
överallt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
