Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XXX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppfattade icke, vad han sade. Det var nödvändigt att ge
sig av, att lämna honom, blott det sade henne både hennes
tanke och känsla. Hon hade hört Vasilij Lukitjs steg, då
han gick fram till dörren, hört hur han hostat, hon lyddes
nu till de annalkande stegen från barnjungfrun, men satt
som förstelnad ur stånd både att tala och att resa på sig.
— Frun, kära raraste! — sade Serjozjas gamla
barnjungfru gående fram till Anna och kysste hennes händer och
överarmar — Gud har berett glädje åt födelsedagsbarnet.
Ni har inte alls förändrat er.
— Ack, kära Marja, jag visste inte att ni fanns här i
huset, — sade Anna för en minut återvinnande fattningen.
— Jag bor inte här, jag vistas nu hos min dotter. Jag
har bara kommit för att gratulera. Anna Arkadjevna,
hjärtans kära!
Barnjungfrun brast plötsligen i gråt och började åter
kyssa Anna på handen.
Leende och strålögd hoppade Serjozja på bara fötter
omkring på mattan hållande med ena armen om sin mor och
med den andra om barnjungfrun. Den kära barnjungfruns
ömhetsbetygelser mot hans mor hade gjort honom
överförtjust.
— Mamma! Hon brukar ofta komma till mig, och när
hon kommer..., — började han, men hejdade sig, då han
märkte, att barnjungfrun viskade något till modern, i vars
ansikte det steg upp ett uttryck av ängslan och därtill en
min av skamsenhet, som alls icke passade henne.
Hon gick fram till honom.
— Min käre! — sade hon.
Hon kunde icke säga farväl, men uttrycket i hennes
ansikte sade detta, och han begrep det. — Käre, käre Kutik!
— hon kom att använda ett namn, som hon brukat tilltala
honom med, då han var riktigt liten, — du glömmer väl
inte bort mig? Du... — hon kunde icke säga något mer.
Hur många ord kom hon icke senare att tänka på, som
hon kunnat säga honom. Nu visste hon icke, vad hon skulle
yttra, kunde ingenting säga. Men Serjozja förstod allt, som
hon velat säga honom. Han förstod, att hon var olycklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
