Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Femte delen
- XXX
- XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
henne nu vid den första snabba blick, varmed hon i ett tag
förnam hela hans gestalt med alla dess särmärken, en
känsla av avsky och vrede inför honom och avund över att
det var han, som hade sonen. Med en hastig rörelse drog
hon ned slöjan och skyndande på sina steg lämnade hon
huset nästan springande.
Hon hann icke med att lämna efter sig leksakerna, som
hon med sådan vemodsfylld ömhet kvällen förut valt ut i
butiken, och kom tillbaka med dem till sitt hotell.
XXXI.
Hur häftigt Anna än eftertraktat detta
sammanträffande med sonen, hur länge hon än hade tänkt på det och
berett sig för det, hade hon dock icke förutsett, att detta
möte så starkt skulle verka på henne. Återkommen till
sina ödsliga hotellrum, var hon länge ur stånd att fatta,
varför hon befann sig där. »Ja, allt detta är slut, och jag
är åter ensam», sade hon till sig själv, tog av sig hatten och
satte sig på en stol framför eldstaden. Med ögonen orörligt
stirrande mot en bronspendyl, som stod på ett bord mellan
två fönster, gav hon sig hän åt sina tankar.
En ung fransyska, som hon tagit med sig från utlandet,
kom in och erbjöd sig att hjälpa till med klädseln. Hon såg
förvånat på henne och sade: — Inte nu. Betjänten kom in
och ville servera kaffe. — Inte nu, — sade hon.
Den italienska amman, som klätt på den lilla flickan,
kom in med henne och bar henne fram till Anna. Den
knubbiga, välnärda lilla flickan lyfte, såsom hon alltid
brukade, då hon fick syn på sin mor, sina nakna, trinda små
armar med handflatorna nedåt och började leende med den
tandlösa lilla munnen att fäkta med sina små händer som
en fisk sprattlar med sina fenor och åstadkom med dem ett
frasande ljud i de hårt stärkta vecken på den broderade lilla
kjolen. Anna kunde icke låta bli att le, hon måste kyssa
den lilla, hon måste räcka henne ett finger, som hon kunde
gripa tag i, medan hon pipande sträckte sig framåt med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:26:41 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/karenina/2/0144.html
