- Project Runeberg -  Anna Karenina : roman i åtta delar (Agrell) / Senare bandet /
170

(1926) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Sigurd Agrell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Men vilka ord använde han?

— Ja, vilka ord sade Kost’ja till dig?

— Han skrev dem med krita. Det var något så
underbart... Vad jag nu tycker, det är länge sedan! — sade
hon.

Och de tre kvinnorna försjönko i tankar om ett och
samma. Kitty var den första, som bröt tystnaden. Hon
hade kommit att tänka på sista vintern före giftermålet och
hur hon varit intagen av Vronskij.

— En sak... Varenjka har haft ett tycke förut, —
sade hon genom en naturlig idéassociation förd att tänka på
detta. — Jag har någon gång velat säga det till Sergej
Ivanovitj, förbereda honom. Alla män, — tillade hon, — är
förfärligt svartsjuka på sina hustrurs förgångna.

— Inte alla, — sade Dolly. — Du dömer efter din man.
Han plågas fortfarande av Vronskijs minne. Är det inte
sant?

— Jo, det är det nog, — svarade Kitty med ett
tankfullt glitter i blicken.

— Jag vet bara inte, — grep gamla furstinnan in som
alltid redo i sin moderliga vaksamhet över dottern, — vad
för något i ditt förflutna, som kan ge honom skäl till oro?
Att Vronskij haft litet kurtis med dig? — Sådant
förekommer med varje flicka.

— Nå, men låt oss inte tala om det, — sade Kitty
rodnande.

— Nej, låt mig säga ett ord, — fortsatte modern, —
dessutom ville du själv inte tillåta mig att tala med
Vronskij. Minns du?

— Ack, men, mamma! — utbrast Kitty med ett
uttryck av lidande i ansiktet.

— Nu kan det vara detsamma... Men ditt förhållande
till honom har inte kunnat gå för långt, i så fall hade jag
tvingat honom att tala med mig. För övrigt, min lilla vän,
går det inte an, att du oroar dig. Var snäll och tänk på det
och håll dig lugn.

— Jag är alldeles lugn, mamma.

— Det var bra lyckligt för Kitty, att Anna kom vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:26:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/karenina/2/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free