Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Men nej, Kost’ja, vänta, hör mig! — sade hon
betraktande honom med ett uttryck av smärta och
medlidande. — Nå, vad kan du då tänka? När andra
människor inte finns, inte alls finns till för mig!... Nå, vill du,
att jag inte skall vara samman med någon?
I första ögonblicket hade hon känt sig kränkt av hans
svartsjuka. Det harmade henne, att den minsta förströelse
och det mest oskyldiga tilltag var henne förbjudet. Men nu
skulle hon gärna velat uppoffra icke blott dylika småsaker,
utan allt för att han skulle få lugn, för att han skulle
förskonas från det lidande, han erfor.
— Du bör besinna det rysliga och det löjliga i min
belägenhet, — fortsatte han med en av förtvivlan fylld
viskande ton, — att han befinner sig i mitt hus, att han inte
företagit sig något, som i egentlig mening är anstötligt, om
man undantar denna uppsluppenhet och hans sätt att slänga
sina ben. Han håller före, att det tillhör den allra bästa
sällskapston, och därför måste jag vara älskvärd mot honom.
— Men, Kost’ja, du överdriver, — sade Kitty, som i
djupet av sin själ gladde sig åt denna styrka hos hans
kärlek till henne, som nu tog sig uttryck i hans svartsjuka.
— Det förfärligaste av allt är, att du — är sådan som
du alltid brukar, och nu, då du är någonting så heligt för
mig och vi så lyckliga, så ovanligt lyckliga, kommer med ens
detta kräk... Nej, inte så, varför skall jag sjunga ut om
honom? Jag har inte med honom att göra. Men varför skall
min, din lycka?...
— Vet du, jag begriper, varför det här har blivit till,
— började Kitty.
— Varför? Varför?
— Jag såg, hur du tittade, då vi samtalade vid
kvällsvarden.
— Nå, nå, än se’n! — sade Levin ängsligt.
Hon berättade för honom vad de hade talat om. Och
medan hon berättade, svek henne rösten gång på gång av
upprördhet. Levin teg en stund, såg därefter på hennes
bleka, förskräckta ansikte och grep sig så med ens om
huvudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
