Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan brådska: — Men hör du, var drar du gränsen mellan
hederligt och ohederligt? Är det kanske ohederligt, att jag
har mer i lön än min avdelningschef, fast han är bättre inne
i sina saker?
— Jag vet inte.
— Nå, hör på: att du för ditt lantbruk har, låt oss säga,
femtusen i ren inkomst årligen, men att bonden, som vi
tagit in hos, hur han än må ligga i, inte kan få mer än femti
rubel — det är lika ohederligt som att jag förtjänar mer än
min avdelningschef och Maltus mer än en av förmännen vid
hans järnvägsföretag. Jag anser tvärtom, att samhället
intar en fientlig, alldeles obefogad ställning till detta slags
folk, och det tycks mig, att det är avundsjuka...
— Nej, det är inte rätt, — sade Veslovskij: — det kan
inte vara tal om avund, utan det beror på att det är något
osnyggt i affären.
— Nej, låt mig säga en sak, — fortsatte Levin. — Du
säger, att det är orättvist, att jag tjänar femtusen och
bonden femti rubel: det är så. Det är orättvist, och jag inser
det, men...
— Ja, det är det verkligen. Varför får vi äta, dricka,
jaga, slå dank, och han ständigt och jämt stå i med sitt
arbete? — sade Vasenjka Veslovskij, som tydligen för första
gången i sitt liv kommit att klart tänka på denna sak och
därför talade fullt uppriktigt.
— Ja, så kan man tycka, men ingen finns i alla fall som
vill avstå sin egendom till honom, — sade Stepan
Arkadjevitj liksom han med det sagda ville ge Levin en pik.
På sista tiden hade det mellan de båda svågrarna
uppstått liksom ett tillstånd av hemlig fiendskap. Det var som
om från den stund dessa två blivit tvenne systrars män det
börjat uppstå en tävlan dem emellan om vem som bäst
ordnat sitt liv, och nu tog denna fientliga känsla sig ett
uttryck i samtalet, som började få en personlig anstrykning.
— Jag avstår inte från min, därför att ingen fordrar
det av mig. Och om jag också ville, hade jag inte rätt att
göra det, — svarade Levin, — och det är förövrigt ingen att
avstå den till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
