Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det är väl, att jag nu kan sysselsätta mig med Grisja,
men det är blott möjligt, därför att jag nu är fri, att jag
inte väntar någon liten. På Stiva kan jag naturligtvis inte
räkna. Med hjälp av goda människor skall jag nog få dem
uppfostrade. Men om det skulle bli tillökning i
barnskaran?...» Och den tanken föll henne in, hur orättvist det
var, att en förbannelse uttalats över kvinnan, att hon med
smärta skulle föda barn. »Att föda är inte det värsta, men
att gå med barn — det är en verklig plåga», tänkte hon
och erinrade sig sitt senaste havandeskap och hur sedan
barnet dött. Och hon kom att tänka på det samtal hon
haft med en ung bondhustru på gästgivaregården.
Tillfrågad, om hon hade barn, svarade den vackra unga
kvinnan utan en skymt av sorg:
— Jag har haft en flicka, men Gud har tagit henne till
sig, vid fastan begrovs hon.
— Känner du inte saknad efter henne? — frågade
Darja Alexandrovna.
— Varför sörja? Min gamle far har i alla fall så många
barnbarn. Det är blott besvär. Man kan varken arbeta
eller ta sig till något annat. Det binder en bara.
Detta svar hade förefallit Darja Alexandrovna
avskyvärt, trots den vackra kvinnans godmodiga uppsyn, men
nu kom hon ofrivilligt att erinra sig dessa ord. Det fanns
dock en viss sanning i detta hänsynslösa uttalande.
»Ja, över huvud taget, — tänkte Darja
Alexandrovna, seende tillbaka på hela sitt femtonåriga äktenskap,
— havandeskapet det för med sig kvalm, slöhet,
likgiltighet för allt och det svåraste — det vanställer kroppen.
Kitty, den unga, vackra Kitty, tänk vad även hon har
förfulats, och när jag är havande, är jag rent
vanskaplig, det vet jag. Födseln, dessa lidanden, dessa oerhörda
plågor, den sista minuten... och så digivningen, dessa
sömnlösa nätter, dessa förfärliga smärtor...»
Darja Alexandrovna skälvde till vid blotta minnet av
den smärta, hon fått erfara av såriga bröstvårtor. Nästan
varje gång hon haft en liten, hade hon haft känning av
detta onda. »Sedan barnens sjukdomar, denna eviga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
