Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ängslan, och så deras dåliga böjelser (hon erinrade sig Masjas
förbrytelse bland hallonbuskarna), läxläsningen, latinet —
allt detta är så svårbegripligt, så nedtyngande. Och så till
råga på allt — ett barns död.» Och åter steg upp för hennes
åskådning det grymma minne, som städse gnagde på
hennes modershjärta, minnet av hennes siste späde gosses
bortgång, av hennes lille son, som dött i strypsjukan. Hon
mindes, hur det var då detta barn skulle begravas, de
kringståendes allmänna likgiltighet inför den lilla skära likkistan
och hennes egen hjärtslitande smärta inför anblicken
av den lilla bleka pannan med krusigt hår vid
tinningarna och den lilla öppna förvånade munnen, som hon
iakttog just som det skära locket med korset lades på
kistan.
»Och varför allt detta? Vad blir det av allt detta? Att
jag utan att äga en minuts ro, än havande, än ammande,
ständigt uppbragt, grälsjuk, själv utplågad plågande andra,
motbjudande för min man, kommer att genomleva mitt
liv, och att olyckliga, illa uppfostrade och eländiga barn
får växa upp. Och nu, om vi inte hade fått tillbringa
sommaren hos Levin, vet jag inte, hur vi skulle ha tagit oss
fram. Visst är Kost’ja och Kitty så finkänsliga, att de inte
låter oss märka något, men detta förhållande kan inte
fortfara. När barn växt upp hos dem, kan de inte längre ta sig
an oss, redan nu är de besvärade av oss. Vad kan pappa
hjälpa oss med, han har ju knappt fått behålla något av
sin förmögenhet? Ensam kan jag inte fullborda mina barns
uppfostran, endast med hjälp från andra kan det gå, endast
under förödmjukelser. Om jag så får anta det lyckligast
tänkbara: jag får ha mina barn i livet och kan något så när
uppfostra dem. I bästa fall blir de inte oduglingar. Det är
allt som jag kan önska. Och för allt detta — hur mycken
plåga, hur mycken möda... Ett helt liv ödelagt!» Hon
kom åter att tänka på vad den unga bondhustrun hade
yttrat, och minnet av det sagda ingav henne åter avsky, men
hon måste dock erkänna, att det i denna kvinnas yttrande
fanns något av den hårda sanningen.
— Nå, har vi långt än, Michajla? — frågade Darja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
