Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sällskap hem, gläder det mig, — sade Darja Alexandrovna en
smula förvånad.
Hon såg på Vronskijs ansikte, att han hade något ärende
till henne. Och hon misstog sig icke. Då de åter genom
grinden kommit in i trädgården, såg han sig om åt det
håll dit Anna gått, och då han övertygat sig om, att hon
icke varken kunde höra eller se dem, började han:
— Ni har nog gissat, att jag vill tala med er, — sade
han och såg på henne med en leende glimt i blicken. — Jag
kan vara säker på, att ni är en vän till Anna. — Han tog av
sig hatten, drog upp en näsduk och torkade med den sitt
något kalnade huvud.
Darja Alexandrovna svarade ingenting och såg blott
skyggt på honom. Då hon blivit ensam med honom, hade
hon plötsligt gripits av en viss skräck: dessa leende ögon
i ett ansikte som dock hade ett hårt uttryck skrämde henne.
De mest olikartade förmodanden om vad han kunde ha
att tala med henne om foro genom hennes huvud: »han
kommer att be mig slå mig ner här en tid med barnen,
och jag måste ge honom avslag; eller han vill, att jag skall
söka skaffa en sällskapskrets för Anna i Moskva... Eller
kanske är det om Vasenjka Veslovskij och hans
förhållande till Anna? Eller måhända rör det Kitty, att han
känner sig skyldig inför henne?» Hon förutsåg allt möjligt
obehagligt, men gissade icke alls, vad han ämnade tala
med henne om.
— Ni har ett sådant inflytande på Anna, hon är så
fäst vid er, — sade han, — hjälp mig.
Darja Alexandrovna riktade en skygg och frågande blick
mot hans energiska ansikte, som än helt och hållet var
solbelyst, än blott delvis, än fördunklades av skuggan från en
lind i allén. Hon väntade på, att han ytterligare skulle säga
något, men han gick en god stund tigande vid hennes sida
och sprätte med käppen i gångstigens grus.
— Om ni har kommit till oss, ni, den enda kvinnan
bland Annas forna vänner — jag räknar inte med
furstinnan Varvara —, så begriper jag, att ni inte gjort det av den
orsak, att ni anser vårt förhållande för normalt, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
