Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därför att ni förstående allt det svåra i denna belägenhet
alltjämt lika mycket håller av henne och vill hjälpa henne. Har
jag förstått er rätt? — frågade han och såg på sin
följeslagerska.
— O, ja, — sade Uarja Alexandrovna och slog ihop
sin parasoll, — men...
— Nej, — avbröt han henne och stannade ofrivilligt,
glömsk av att han bragte den dam han gick med i
förlägenhet genom att tvinga henne att också stanna. — Ingen har
en större och starkare känsla av allt det svåra i Annas
belägenhet än jag. Och det är ju begripligt, om ni vill hedra
mig med att i mig se en man med hjärta. Jag är orsaken
till denna belägenhet och därför har jag känsla för den.
— Jag förstår, — sade Darja Alexandrovna ofrivilligt
gripen av beundran över hur uppriktig och fast klangen i
hans röst var, då han sade detta. — Men just därför att ni
är orsaken, förstorar ni svårigheterna, fruktar jag, — sade
hon. — Hennes ställning i sällskapslivet är svår, det förstår
jag.
— Ja, med detta sällskapsliv är det ett helvete! —
inföll han snabbt med dyster uppsyn. — Man kan inte tänka
sig psykiska kval värre än de hon fick utstå i Petersburg
under två veckor... det kan ni vara övertygad om.
— Ja, men här, så länge varken ni eller Anna... inte
känner något behov av sällskapsliv...
— Sällskapsliv! — utbrast han föraktfullt, — vad kan
jag ha för behov av sådant?
— Som det nu är — och kanske blir det alltid — kan
ni vara lyckliga och lugna. Jag ser på Anna, att hon är
lycklig, fullständigt lycklig, hon har också redan hunnit
omtala det för mig, — sade Darja Alexandrovna med ett
leende, men då hon uttalade dessa ord, greps hon i
detsamma av tvivel, huruvida Anna verkligen vore lycklig.
Men Vronskij tycktes icke tvivla härpå.
— Ja, ja, — sade han. — Jag vet, att hon levat upp
efter alla sina lidanden, hon är lycklig. Hon är lycklig i
nuet. Men jag... jag är rädd för vad som väntar oss...
Förlåt, ni vill kanske gå vidare?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
