Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig upp i övre våningen. När han så fått höra den
hemlighetsfulla klockringning, som anmälde hans ankomst, och
i den sakta sluttande mattklädda trappuppgången blivit
varse den välkända statyn på dess sockel och vid ingången
till övre våningen fått syn på en tredje vaktmästare iförd
klubbens livré, en gammal bekant, som åtskilligt åldrats
sedan sist och nu som förr i tiden i sakta mak öppnade
dörren efter att ha betraktat honom, — greps Levin med ens
av sin klubbstämning från fordom, känslan av lugn,
tillfredsställelse och god ordning.
— Får jag be om hatten, — sade vaktmästaren till
Levin, som glömt bort klubbregeln att hattar skulle lämnas
kvar i tamburen. — Det var länge se’n. I går var fursten
här och skrev in er. Furst Stepan Arkadjevitj har inte
kommit än.
Vaktmästaren kände icke blott till Levin utan hade
även reda på hans umgängesvänner och släktingar och
började genast tala om de personer han visste stå honom nära.
Genom en med skärmar avdelad genomgångssal, där till
höger en fruktförsäljare satt i ett särskilt litet rum,
skyndade Levin förbi en långsamt framstultande gubbe och
trädde in i den av människor sorlande matsalen.
Han gick framåt längs sidan av borden, som nästan alla
redan voro upptagna, och tittade sig om bland gästerna.
Här och var blev han varse personer, som han närmare
eller fjärmare kände, äldre och yngre herrar. Ingenstädes
kunde han se ett spår av vresighet eller bekymmer i
någons ansikte. Det tycktes, som om alla samtidigt med
hattarna nere i tamburen lämnat från sig alla sorger och
bekymmer och nu i maklig ro sutto redo att njuta av livets
materiella goda. Här voro både Svijazjskij och Stjerbatskij
och Nevedovskij och gamle fursten och Vronskij och Sergej
Ivanovitj.
— Å! Men varför så sent? — sade fursten med ett
leende och grep tag i Levins hand över sin skuldra. — Hur
mår Kitty? — tillade han och rättade på servetten, som han
satt fast i västens knapprad.
— Jo då, hon är kry. De tre äter middag hemma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
