Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var hemma, steg Stepan Arkadjevitj in i förstugan. Levin
följde efter honom kännande inom sig ett allt starkare tvivel
på, om det var riktigt rätt vad han gjorde.
Levin kastade en blick i en spegel och märkte, att han
var röd, men han var medveten om, att han icke var
berusad och följde efter Stepan Arkadjevitj uppför en
mattbelagd trappa. Uppkommen i övre våningen, frågade
Stepan Arkadjevitj en betjänt, som med en viss förtrolighet
besvarade hans hälsning, vem som befann sig inne hos
Anna Arkadjevna, och fick till svar, att det var herr
Vorkujev.
— Var sitter de?
— I grevens rum.
Stepan Arkadjevitj passerade följd av Levin genom en
liten matsal med mörk träpanel in i ett större i
halvskymning liggande rum, där en lampa med stor skärm stod
brinnande mitt i rummet. En annan lampa med reflektor
hängde på väggen och belyste ett i full kroppsstorlek utfört
damporträtt, som genast fångade Levins uppmärksamhet.
Det var Michajlovs, i Italien utförda porträtt av Anna.
Medan Stepan Arkadjevitj gick innanför en blomsterstativ,
som avdelade rummet, och en mansröst, som talat,
tystnade, betraktade Levin porträttet, som i den skarpa
belysningen syntes träda fram ur sin ram, och han kunde icke
taga ögonen därifrån. Han glömde rent av bort, var han
befann sig, och utan att lyssna till vad som sades stod han
med ögonen fästade på det underbara porträttet. Det var
icke som en tavla, utan som en levande härlig kvinna, som
med mörkt vågigt hår, blottade skuldror och armar, med
ett tankfullt småleende på de av lätta fjun svagt skuggade
läpparna segermedvetet och milt såg ned på honom
förvirrande hans blick. Blott därigenom föreföll hon icke
levande, att hon var vackrare än en levande kvinna kan vara.
— Det gläder mig mycket, — hörde han plötsligt
alldeles invid sig en röst, som tydligen var riktad till honom,
— och denna röst kom just från den kvinna, som han nyss
beundrande betraktat på tavlan. Anna hade trätt utanför
stativet för att gå honom till mötes, och i förmakets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
