Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på den största händelsen i en kvinnas liv. Klockan sju
väcktes han av en låg viskning och ett svagt tryck av hennes
hand mot skuldran. Hon liksom kämpade mellan begäret
att få tala med honom och den skonsamma oviljan mot att
väcka upp honom.
— Kost’ja, bliv inte rädd. Det är inte farligt. Men det
tycks... vi får nog skicka efter Jelizaveta Petrovna.
Ljuset var åter tänt. Hon satt upp i sängen och höll
mellan händerna ett stickningsarbete, varmed hon de
senaste dagarna varit sysselsatt.
— Snälla du, bliv inte förskräckt. Jag är inte alls rädd,
— sade hon varseblivande hans förskrämda ansikte och
tryckte hans hand först mot sitt bröst och sedan mot sina
läppar.
Han sprang skyndsamt upp, alldeles bortkommen,
oavvänt hållande blicken riktad mot henne, drog på sig
nattrocken och blev stående stirrande på henne. Han måste
ge sig av, men han kunde icke ta sin blick från hennes. Han
hade ju alltid älskat hennes ansikte, han kände dess uttryck,
dess blick, men aldrig hade han sett henne sådan. Hur
avskyvärd och ryslig kände han sig icke i denna stund inför
henne sådan som hon nu var, då han erinrade sig, hur
upprörd hon varit i går! Hennes rodnande ansikte omgivet av
mjuka hårslingor, som trängde fram under nattmössan,
bar ett skimmer av glädje och beslutsamhet.
Fast det varit mycket litet av onatur och förkonstling
i Kittys allmänna karaktärsläggning, kände Levin sig ändå
på ett sätt som han aldrig anat gripen av det som nu
yppade sig för honom, då plötsligt alla täckelser glidit undan
och själva kärnan i hennes själ lyste fram i hennes ögon.
Och i denna enkelhet och öppenhet förnam han henne, den
kvinna han älskade, ännu tydligare. Hon såg leende på
honom, men plötsligt darrade det till i hennes ögonbryn,
hon lyfte huvudet och gick raskt fram till honom, grep tag
om hans arm och tryckte sig helt in mot honom, omgivande
honom med sin heta andedräkt. Hon led och det tycktes
honom, som förebrådde hon honom för sina lidanden. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
