Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nå, hur är det, kära Lizaveta Petrovna? — sade hon
och grep tag i armen på barnmorskan, som kom dem till
mötes med ett strålande uttryck i sitt beskäftiga ansikte.
— Det går bra, — sade hon, — få henne bara att lägga
sig. Det bereder lättnad.
Från och med det ögonblick, då han vaknat och förstått,
vad det var frågan om, hade Levin berett sig på att genomgå
allt som förestod utan grubbel och ängslig bidan, hållande
tillbaka alla tankar och känslor. Han hade beslutit att söka
vara fast och säker, så att han icke skulle oroa sin hustru
utan inge henne lugn och hålla uppe hennes mod. Utan
att tillåta sig att närmare tänka på vad som skulle ske och
hur det kunde komma att sluta, hade Levin i sin inbillning
med stöd av vad han genom frågor visste om hur länge
sådant vanligen brukar pågå berett sig på att under loppet
av en fem timmar stå ut med lidandet och hålla modet uppe,
och det tycktes honom, som om detta skulle vara möjligt.
Men då han kommit tillbaka från doktorn och åter hade sin
hustrus lidanden inför ögonen, upprepade han allt oftare
och oftare: »Herre Gud, förlåt, hjälp, hjälp», han suckade
gång på gång och lyfte huvudet mot höjden kännande
ängslan för att han icke skulle kunna hålla ut, att han skulle
brista i gråt och fly undan, så svårt hade han det. Och
ännu hade blott en timme förgått.
Men efter denna timme förgick ytterligare en, två, tre,
så alla de fem timmar, han hade tänkt sig som högsta
måttet för sin kraft att härda ut, och alltjämt var tillståndet
detsamma. Han led allt, emedan han icke hade annat att
göra än att lida, varje stund tänkande, att han nu nått
yttersta gränsen för sin förmåga att lida och att hans
hjärta i nästa stund skulle brista av medkänslans kval.
Men det förgick ännu minuter, det blev nya timmar, och
känslan av lidande och ångest växte inom honom,
spänningen steg och steg.
Alla de vanliga livsbetingelserna, utan vilka man har
svårt att tänka sig en tillvaro, funnos icke mer för Levin.
Han hade förlorat medvetandet av tidsförloppet. Än syntes
honom timmarna vara minuter, än var det minuter, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
