Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Monsieur Landau! — vände sig grevinnan till denne
med en mjukhet och försiktighet i rösten, som förvånade
Oblonskij. Och hon föreställde dem för varandra.
Landau såg sig hastigt om, trädde fram till dem, log ett
leende och lade en orörlig fuktig hand i Stepan Arkadjevitjs,
varefter han strax drog sig tillbaka för att på nytt titta på
porträtten. Grevinnan och Alexej Alexandrovitj utbytte
en menande blick.
— Jag gläder mig mycket att få träffa er, särskilt just
nu, — sade grevinnan Lidija Ivanovna och anvisade Stepan
Arkadjevitj plats bredvid Karenin.
— Jag har presenterat honom som Landau, — sade
han med dämpad röst och kastade en blick bort mot
fransmannen och såg strax därefter på Alexej Alexandrovitj, —
men egentligen är han greve Bezzubov, som ni kanske vet.
Men det är så, att han inte tycker om denna titel.
— Ja, jag har hört, — svarade Stepan Arkadjevitj.
— Man säger, att han fullständigt botat grevinnan
Bezzubova!
— Hon har nyss varit hos mig, hon är så bedrövad! —
vände sig grevinnan till Alexej Alexandrovitj. —
Skilsmässan blir förskräcklig för henne. Ett sådant slag detta är
för henne!
— Och han måste ovillkorligen fara? — frågade Alexej
Alexandrovitj.
— Ja, han reser till Paris. I går hörde han en röst, —
sade grevinnan Lidija Ivanovna med en blick på Stepan
Arkadjevitj.
— Ack, en röst! — upprepade Oblonskij, kännande på
sig, att man måste vara ytterst försiktig i detta sällskap, där
någonting mystiskt försiggick eller skulle komma att
försiggå, till vars gåtor han icke ägde nyckeln.
Det inträdde en minuts tystnad, varefter grevinnan
Lidija Ivanovna med en aning till ett leende yttrade till
Oblonskij såsom en inledning till det egentliga samtalet:
— Jag känner er sedan länge och är mycket glad att bli
närmare bekant med er. Les amis de nos amis sont nos
amis. Men för att kunna vara en vän måste man ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
