Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Men hur?» frågade hon sig själv och satte sig ned i en
länstol framför spegeln.
Den ena tanken efter den andra drog genom hennes
huvud: vart skulle hon nu resa — till den tant, hos vilken
hon bott under uppväxtåren, till Dolly eller helt enkelt
ensam resa utomlands; vad gjorde väl han nu, lämnad ensam
i sitt arbetsrum, var detta den sista tvisten, eller var en
försoning möjlig, vad skulle nu alla hennes förra
bekantskaper i Petersburg komma att säga om henne, vad skulle
Alexej Alexandrovitj få för uppfattning av saken... Det
kom en mängd andra tankar om vad som nu skulle ske efter
en brytning, men hon gav sig dock icke helt hän åt dem. I
djupet av hennes själ fanns en oklar tanke, som särskilt
fängslade henne, men hon kunde icke bli fullt medveten om
den. Då hon så åter kommit att tänka på Alexej
Alexandrovitj, mindes hon också sin sjukdomstid efter flickans
födelse och den känsla, som då icke ville vika från henne.
»Varför fick jag inte dö?» Hon erinrade sig de ord, hon då
yttrat, och den känsla, som då behärskat henne. Och
med ens förstod hon, vad det var som fanns på botten av
hennes själ. Ja, det var den tanke, som allena kunde bringa
allt till en upplösning. »Ja, att dö!»
»Både Alexej Alexandrovitjs och Serjozjas skam och
min förfärliga nesa — allt frälsar döden oss från. Dö —
då komme han att ångra, då komme han att sörja, då skulle
han älska och lida för min skull.» Hon satt i länstolen med ett
stelnat leende av medlidande med sig själv, tog av och satte
på undan för undan vänstra handens ringar, medan hon
livligt föreställde sig alla hans olika känslor efter hennes
död.
Steg, som nalkades, hans steg, störde henne i hennes
fantasier. Liksom upptagen av att lägga av sig sina ringar
låtsades hon icke märka hans närvaro.
Han gick fram till henne, grep hennes hand och sade
stilla:
— Anna, låt oss fara i övermorgon, om du så vill. Jag
går med på allt.
Hon teg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
