Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - XXIV - XXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Vad menar du? — frågade han.
— Du vet själv, — sade hon i detsamma och saknande
krafter att behärska sig brast hon ut i häftig gråt.
— Överge mig, överge mig! — yttrade hon mellan
snyftningarna. — Jag reser i morgon... Jag skall göra mera än
så. Vem är jag? En fallen kvinna. En sten om din hals.
Jag vill inte plåga dig, jag vill det inte! Jag skall befria
dig. Du älskar mig inte, du älskar en annan!
Vronskij bad henne bevekande att lugna sig och
bedyrade, att det icke fanns ett tecken till grund för hennes
svartsjuka, att han aldrig upphört och aldrig skulle upphöra
att älska henne, att han älskade henne mera än någonsin.
— Anna, varför plåga dig själv och mig så? — sade
han, kyssande hennes händer. Det låg ett uttryck av
ömhet över hans ansikte, och det tycktes henne, att hennes
öra förnam ljudet av fallande tårar, då han talade, och att
hennes hand fuktades av dem. Och plötsligt vek Annas
förtvivlade svartsjuka för en obehärskad, lidelsefull ömhet.
Hon slog armarna om honom, överhöljde hans huvud, hals,
händer med kyssar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
