Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Han bad mig säga, att vagnen strax skulle komma
tillbaka för den händelse att furstinnan ville åka ut.
— Jaså. Vänta. Jag skall skriva en biljett. Sänd
Michajla med den efter greven. Men fort.
Hon satte sig ned och skrev:
»Det är jag som förgått mig. Vänd tillbaka, vi måste
förklara oss. För Guds skull kom, det är förfärligt för mig.»
Hon förseglade skrivelsen och räckte den åt betjänten.
Hon var rädd att nu bli lämnad ensam och gick strax
efter tjänaren ut ur rummet och begav sig till
barnkammaren.
»Vad, det är ju en annan, det är inte han! Var är hans
ljusblå ögon, hans kära blyga leende?» var hennes första
tanke, då hon blev varse sin knubbiga rödkindade flicka
med de svarta ringlande hårlockarna i stället för Serjozja.
Medan hon vandrat fram med tankarna förvirrade, hade
hon väntat fått se gossen i barnkammaren. Flickungen satt
vid ett bord och dunkade envist och eftertryckligt med en
karaffinpropp i bordskivan och tittade uttryckslöst på
modern med ögon, som liknade tvenne svarta vinbär. Efter
att ha svarat den engelska barnsköterskan, som frågat, hur
det stod till med henne, att hon var alldeles frisk och att
hon i morgon skulle bege sig av till landet, satte Anna sig
ned bredvid flickan och började vrida karaffinproppen
framför henne. Men barnets högljudda, klingande skratt och
det sätt, på vilket det rörde på ögonbrynen, erinrade henne
så livligt om Vronskij, att hon med en tillbakahållen
snyftning hastigt reste sig och lämnade rummet. »Är då
verkligen allt slut? Nej, det kan inte vara möjligt», — tänkte hon.
— »Han kommer tillbaka. Men hur skall han kunna förklara
för mig detta leende och att han syntes så upplivad efter
att ha talat med henne? Men om han inte kan förklara det,
skall jag i alla fall tro honom. Om jag inte tror på honom,
återstår mig blott ett... och det vill jag inte.»
Hon såg på klockan. Det hade gått tolv minuter. »Nu
bör han redan ha erhållit min biljett och vara på väg
tillbaka. Det är inte lång tid att vänta, tio minuter till...
Men, om han inte kommer? Nej, det får inte ske. Det går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
