Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag på den tiden ha kunnat tro, att jag kunde råka i en
sådan förnedring? Vad han kommer att känna sig stolt och
belåten, då han fått läsa min biljett! Men jag skall visa
honom... Vad all den här färgen luktar illa. Varför skall
det ideligen målas och byggas om? Modehandel», läste hon.
En karl hälsade på henne. Det var Annusjkas man. »Våra
parasiter», — mindes hon ett uttryck av Vronskij. — »Våra?
Varför just våra? Det är förfärligt, att man aldrig med
roten kan rycka upp det förgångna. Det går inte, men
man kan dölja minnet av det. Och jag skall dölja det.»
Och hon kom att tänka på sitt förflutna med Alexej
Alexandrovitj, som hon strukit ur sitt minne. »Dolly kommer
att tänka, att jag för andra gången ämnar överge en man,
och helt säkert kommer hon att tycka, att jag gör orätt!
Som om jag skulle vilja vara rättfärdig! Det kan jag inte!»
stötte hon fram och ville brista i gråt. Men strax kom hon
att undra över, varför två flickor, som hon for förbi,
skrattade. »Helt säkert pratar de om kärlek. De vet inte, hur
liten glädje, hur futtigt... En bulevard, barn. Där
kommer tre pojkar springande. De leker häst. Min Serjozja!
Allting går jag miste om, och honom kan jag aldrig få
tillbaka. Ja, allt är förlorat, om jag inte får honom tillbaka.
Kanske har han» — nu tänkte hon på Vronskij — »kommit
för sent till tåget och redan vänt åter hem. Än en gång vill
du förnedra dig!» — sade hon till sig själv. — »Nej, jag går till
Dolly och säger henne rakt på sak: jag är olycklig, det är
rätt åt mig, jag är inte utan skuld, men nu är jag i alla
fall olycklig, hjälp mig. Dessa hästar, denna landå — vad
jag känner mig vidrig sittande i denna vagn — allt är hans,
men snart skall jag aldrig mer se det igen.»
Anna tänkte på de ord, som hon skulle säga till Dolly,
och fortsatte att avsiktligt slita upp sig invärtes, medan
hon steg uppför trappan.
— Är någon här? — frågade hon inkommen i tamburen.
— Katerina Alexandrovna Levina, — svarade
betjänten.
»Kitty, samma Kitty, som Vronskij varit förälskad i!» —
tänkte Anna. — »Densamma, som han än med kärlek tänkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
