Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inleda ett samtal med henne. Då han fått hennes tillåtelse,
började han på franska samtala med sin hustru om saker,
som han hade ännu mindre behov av att få sagda än hans
behov var att få röka. De talade tillgjort meningslösa
fraser blott för att hon skulle höra, att de talade ett
främmande språk. Anna såg så tydligt, att de hade tråkat ut
varandra och att det var avsky, de kände gentemot
varandra. Och man kunde icke göra annat än hysa avsky för
dessa eländiga missfoster till människor.
Det ringde för andra gången, resgods lastades in i
bagagevagnen, sorl, skrik och skratt ljödo. Det var så tydligt
och klart för Anna, att ingen hade någon som helst
anledning till glädje, att detta skratt väckte en smärtsam vrede
inom henne och hon kände lust att stoppa till öronen för att
slippa höra det. Så ljöd slutligen tredje signalen, en
vissling skar genom luften, lokomotivet frustade till, det ryckte
i kopplen, och den medresande herrn korsade sig. »Det
skulle vara intressant att fråga honom, vad han anser, att
detta har för innebörd», tänkte Anna med en elak blick bort
mot honom. Hon såg ut genom fönstret förbi damens
huvud och iakttog, hur människorna på perrongen liksom gledo
bakåt. Med jämna avbrott stötande mot rälsens fogar
rullade vagnen, vari Anna satt, förbi perrongen. En stenvägg,
en semaforskiva och en rad kvarstående vagnar gledo förbi
fönstren. Så började hjulen komma in i ett allt smidigare
och raskare lopp, klangen mot rälsen fick en lugn rytm,
den skarpa aftonsolen tittade in genom kupéfönstret, och
en vindfläkt begynte leka med dess förhänge. Anna glömde
bort de medresandes närvaro. Inandandes den friska luften
och behagligt vaggad av vagnens mjuka rörelser, började
hon åter ge sig hän åt sina tankar.
»Ja, var var jag sist! Jo, jag tänkte på, att jag inte kan
föreställa mig ett tillstånd, i vilket livet inte skulle vara en
plåga, att alla är vi födda för att lida, och att vi alla bär
på ett medvetande därom, och söker så alla efter medel att
bedra oss. Och när så sanningen står inför en, vad skall
man då göra?»
— Ja, därför har människan fått sitt förstånd, att hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
