Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde delen - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Genom intet? — Djävulen och synden. — Och hur förkarar
jag det onda?... Frälsaren?
»Men jag vet inte, kan inte veta något annat, än det,
som blivit sagt åt mig och alla.»
Och det syntes honom nu, att det icke fanns en enda
bland kyrkans trossatser, som kunde störa det väsentliga
— tron på Gud, på det goda såsom människans enda
bestämmelse.
Varje kyrkans trossats kunde uppbäras av tron på
plikten att tjäna sanningen med bortseende från de egna
behoven. Varje sats för sig störde långt ifrån det väsentliga, den
var något, som var nödvändigt, för att det väsentliga
undret skulle kunna förverkligas, det under, som bestod däri,
att envar tillika med millioner av de mest olikartade
människor, vise och dårar, barn och åldringar, med bonden
Fjodor, med Lvov, med Kitty, med tiggare och furstar, hade
möjlighet att förstå ett och detsamma och att uppgå i det
andliga liv, för vilket det allena är värt att leva, vilket är
det enda, som vår varelse kan skatta.
Liggande på ryggen, såg han nu upp mot den höga,
molnfria himlen. »Vet jag kanske inte, att detta är en
oändlig rymd och inte ett runt valv? Men hur jag än må
plira hop ögonlocken och anstränga min syn, kan jag inte
se den som något, vilket saknar rundning och avgränsning,
och trots min vetskap om ett oändligt rum är jag förvisso
dock i min rätt, när jag ser en fast, blå välvning, är jag
mer i min rätt, än då jag anstränger mig att se något bortom
den.»
Levin hade upphört att tänka, han blott liksom lyssnade
till hemlighetsfulla röster, som med glädje och iver
sinsemellan talades vid om något.
»Är detta då tron?» tänkte han, knappt vågande förlita
sig på sin lycka. — »Min Gud, jag tackar Dig!» — utbrast
han med en halvkvävd snyftning i bröstet och borttorkade
med bägge händer tårar, som fyllt hans ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
