Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde delen - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under bemödan att undvika häftiga rörelser följde han
stigen vidare fram mot en liten stuga. Han hörde, hur bien
allt oftare och oftare susade förbi hans öron. Just som han
skulle träda in, kom ett bi surrande och blev hängande i
hans skägg, men han hjälpte det försiktigt loss. I stugans
skuggiga förstuga tog han ned sitt skyddsnät från en
knagge, drog det över sig, stack händerna i fickorna och gick
in i den omgärdade bigården. Där stodo mitt på en slagen
gräsplan i regelbundna rader, med bastband fastgjorda vid
stolpar, alla hans gamla, välkända kupor, var och en ägande
sin historia, och utefter sidorna av inhägnaden gick en
rad av nya kupor, som fått bisamhällen detta år. Kring
flustren myllrade det av drönare och mellan dem gick det
en ström av arbetsbin ut och in. De sågos ständigt flyga i
samma riktning ut i skogen till de blommande lindarna och
tillbaka igen bringande hem den ena bördan efter den
andra.
I öronen ljöd det i ett av olikartade ljud, än var det
surret av ett arbetsbi, som fullt av verksamhetsiver snabbt
flög förbi, än hördes ett tutande från en sysslolös drönare,
än ljöd det ilskna vinet av ett uppretat vaktbi, som var
redo att värna sina ägodelar mot en påträngande fiende och
gjorde sig färdigt att sticka. På andra sidan om inhägnaden
stod en gammal man sysselsatt med att tälja kanterna på
ett träband jämna. Han lade icke märke till Levin. Utan
att tilltala gubben stannade denne mitt i inhägnaden.
Han var glad åt att en stund få vara ensam för att
hämta sig efter det tryck av verkligheten, som redan
hunnit ingripa så förnedrande i hans sinnesstämning.
Han erinrade sig, att han redan hunnit med att visa sig
vred mot Ivan, att bete sig kyligt mot sin bror och
lättsinnigt inlåta sig i ett samtal med Katavasov.
»Var då det hela blott ett ögonblicks stämning och
skulle det förgå utan att lämna ett spår efter sig?» tänkte
han.
Men i samma ögonblick fick han åter den förlorade
stämningen och med glädje förnam han, att något stort och
nytt försiggått med honom. Verklighetens tryck hade blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
