Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
strö blommor uti håren
och sätta löf i glas.
Många andra visor kunde Karin, och helst
sjöng hon dem för sig själf, när hon gick
ensam i hagen eller långt borta i skogen. Ty
aldrig sjöng hon gladare, än när ingen kunde
höra henne, och det lif hon förde var drömmens,
med frisk tillsats af glädje öfver allt det, som
lifvet bjöd. I skogen hade hon sina stigar, som
ingen mer än hon själf kände till. Vid bäcken
fanns hennes sten, och vid sjön var den långa
fina sandstranden, där hon brukade ligga och
se ut öfver vattnet, medan hon lät sanden glida
genom de mjuka, solbrända händerna.
Uf-berget låg långt in i skogen och höjde sig öfver
granskogen. Från dess topp kunde man se
milsvidt bort öfver skogarna, och Klefsjön blef
därifrån liten och trång, inklämd som den låg
mellan kullar och skog. Också där hade Karin
en skrefva, som hon kallade sin. Där kröp
hon ned, så att hon intet annat kunde se än
berget och tallarna. Där var skogstyst, hemskt
och vildt, så alt blodet kom i svallning. När
höstvinden blåste genom träden, satt Karin
skyddad i sin skrefva, och när hon därifrån
åter kom hem till gården, hade hon barr i
håret och kylig rodnad på kinderna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
