Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han kvar. Det andra hade stannat i Finland
och blifvit aftaget på ett lasarett. Gubben svor
ännu, när han tänkte på plågorna. Gubben
Svedin hade nämligen varit med på ett hörn
under den sista, stora ofreden, då ryssen tog
Finland. Detta var hans stolthet och hans
sorg, hans grämelse och hans aldrig sinande
samtalsämne. Hur han kommit hem från detta
äfventyr, hvilket ryckt honom lös från hus och
hem, visste han aldrig. Ty flera dagar hade
han legat sanslös på det fördömda lasarettet,
och när han vaknade, befann han sig under
däck på ett fartyg och var sjösjuk. Men hem
kom han ändå, och på torpet hade han lof att
sitta till sin död. När han kom hem, hade
hans fästekvinna dött i barnsäng, och själf var
han unga karlen. Svedin bet ihop tänderna
och stängde sin sorg inne. Geväret hade han
fått behålla, och det hängde på väggen bredvid
fiolen och kruthornet och ett färglagdt porträtt
af Karl XII i ram. Ligga andra till last passade
icke för gubben Svedin. Bjöd man honom
gåf-vor, svarade han bara: »Jag tackar, jag tackar».
Men han tog ingenting emot. Därför hade det
blifvit ett ordspråk i bygden: »Jag tackar, jag
tackar», sa’ gubben Svedin. Och ju äldre han
blef, desto borstigare växte de sträfva
musta-cherna ut under näsan, och desto mera otill-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
